I bit my tounge
Eller läpp egentligen.
För vad skulle jag annars göra? Förklara allt? Allt?
Jag försöker verkligen att undvika att gå till klädaffärer med folk. Andra människor. När vissa säger ordet shoppa, har jag lust att springa därifrån. Nej, det handlar inte om någon kroppskomplex eller fattigdom. Det handlar om att jag inte orkar blunda, längre.
Det var en gång en tid, som jag nu blickar tillbaka på med sorg, då även jag gick runt bland affärerna och såg plagg efter plagg, hade önskan efter önskan, och ville ha allt jag kunde ta på. Eller allt jag trodde att jag tyckte om. Men jag vaknade upp ur dimman. Jag var inte bättre än någon annan, är inte det nu heller. Men jag ser det på ett annat sätt, jag önskar att fler kunde göra detsamma. Se igenom det.
Idag var jag där igen, med folk, i en klädaffär. Jag sa ingenting, eller väldigt lite. Men det var en påfrestning. Ansträngning. Och musiken? Wooh, musiken? Skrattretande:
Första låten handlade om hur mycket mer det är i livet än bara tillfälliga stunder. Jag förstod inte, hade jag en affär där jag ville sälja kläder till folk skulle jag inte spela en låt som skulle få dem att tänka om. Men det funkade tydligen. Eller funkade inte, beror på hur man ser det. För ingen jag såg lämnade ifrån kläderna och stack för att leva livet, fullt ut, utan mode. Nej.
Andra låten: Kärlek. Vilket i och för sig, kan vara kärlek till kläder. Eller som ett tecken på kärlek, att man ska klä upp sig för varandra(?). Så där kunde man hålla med.
Tredje låten: Det var en röst som bokstavligen sa; det spelar ingen roll om din ”man” är dum, du har honom, nöj dig! Det kan jag nog också förstå. Hämnas inte på honom, var glad att du har någon, ta ut det på hans eller din plånbok istället. Visa att du är en självständig kvinna!
Men sista tar nog priset för man fattade ingenting, allt var techno och mycket diffust, stjärnor var inblandade, nog för att få en att vilja ha alla färggranna kläder.
Jag är inte pessimistisk eller tråkig. Om att se saker för vad de är och inte tycka om något bara för någon annan gör det, så kanske. Men inte om det innebär att vara sig själv, även när man är med andra människor. Det handlar om principer och värderingar. Jag menar, jag tyckte inte om det, men jag sa ingenting. Inte för att jag inte vågar eller tycker att alla ska sköta sitt, för ärligt talat tror jag att vi måste ställa upp mer för varandra än så. Jag sa ingenting för allt har sitt tillfälle, och i en affär med kläder och hypnotiserande musik, är jag inte en stor kraft nog att skaka om någons tankar. Jag skulle förlorat slaget.
