serendipity me

det är som när himlen ler mot dig, men du vet att det bara är moln, vattenkristaller.

Ok. Här är den nya planen för sommaren. Jag vet, planen har inte påbörjats och förändras redan. Det är nästan oundvikligt att sådant händer. Hursomhelst ska vi inte låta det stå i vägen för att göra den här sommaren bra. Riktigt bra.
Jobba; kväll/natt tydligen och bara vetskapen om det är spännande, undrar hur det blir på riktigt sen. Får veta väldigt snart. Min enda fråga är finns det mikrovågsugnar? För lunchen alltså. Hm. Vara volontär; jag vet! Jag var heller inte beredd på det. Jag skulle bara säga att jag hade fått sommarjobb och plötsligt står mitt namn på två lördagar redan. Det blir intressant det också. Påminn mig själv att öva på att säga nej, tack. Läsa minst åtta böcker; samma sak som förra sommaren, en biblioteksgrej. Fast denna gång ska jag se till att lämna in tidigare och ”vinna” en bra bok. Riktigt bra. Ifall dem nu ens har bra böcker att ge ut. Men jag är förberedd i år. Har till exempel redan planerat hur jag ska hinna läsa och vilka böcker/författare jag ska satsa på. Framsteg! Skriva mer; allt möjligt. Inte bara fortsätta med drömdagboken.

Jag tänker fortfarande baka och allt det. Också.

Hmmm. Alltså. Ja, det ska nog gå. Jo, om jag verkligen vill så. Jadå. Någon dag blir det vinter igen.

Man seglar i livets djupa hav
Olika strömmar i olika vatten
I det hela söker man sig själv
Och meningen med sin existens
Medveten om sitt mål, sin styrka och sin förmåga
En vacker dag seglar man för sista gången
Kanske hittar man en vacker hamn på en paradis ö och stadgar sig där
Eller seglar vilse och hamnar i stormen ingen kunde ta sig ur.
I vilket fall som helst vinner segkaren.
Den lär sig glädjen, skratten, sorgen, gråten, hatet och kärleken.

Sommarplaner?

Först och främst och mest av allt vill jag bara bli klar med uppsatsen som hänger över som en skugga i en dåligt upplyst gränd. Läskigt minst sagt och lägg till en massa tvivel. Sen ska jag skriva klart min ”att (försöka) läsa i sommar” lista, och filmerna. Glöm inte filmerna! Förutom det då? Här är vad jag vill göra, sånt som absolut inte är livsförändrande på något sätt, men ändå…

• Vidröra min grannes otroligt söta lilla, unge.
• Vara uppe ett helt dygn.
• Ha en picknick, utomhus.
• Läsa en barnbok på franska. (!!)
• Cykla mer än 500 meter. (?)
• Baka något nytt en gång i veckan, eller så ofta jag orkar.
• Använda den oanvända basketbollen. (fast det kommer jag ångra att jag skrev)

sällsynt

Det är sällan jag vaknar själv, utan mobilalarm eller andra röster eller oväsen som väcker mig. Rättare sagt, det är sällan jag vaknar så tidigt själv, utan mobilalarm eller andra röster eller oväsen som väcker mig. Men när det väl händer, då känner jag det under resten av dagen, som tågvärden säger ”en fortsatt trevlig dag”. Men jag hade nog bytt ut trevlig mot ljuvlig medveten om risken att det låter alldeles, alldeles för… ja, för vad egentligen? Men hursomhelst. Jag vaknade, tidigt, och såg ljuset genom fönstret, låg där en stund och funderade på varför jag kunde tänka så tydligt. Jag var inte medveten om att jag var så vaken än. Jag fortsatte att fundera, försökte minnas min sista dröm, som också hade varit lugn. Och sen insåg jag att tröttheten inte fanns kvar, jag tittade runt, på klockan, på fönstret, på min säng, på dörren. Allt som kunde tyda på att jag hade fel. Men det hade jag inte. Där låg jag och var vaken, en tidig morgon. Utvilad och alldeles, alldeles lugn. När jag väl kommit underfund med detta log jag för första gången den dagen. Och tänk att jag kunde minnas eller i alla fall tro mig minnas att det var första gången jag log den dagen. Ofta glömmer man ju bort sådant. Och för att bevara så mycket jag kunde av det lugn jag hade upptäckt låg jag kvar. Jag bara låg där och inte riktigt tänkte, utan mer funderade. Som ju är att tänka fast mer avslappnat. Jag låg kvar en bra stund, tiden gick sakta och allting kändes möjligt just då. När jag sedan insåg att jag faktiskt måste gå upp för att hinna med tåget hade jag inget emot det. Jag minns inte ifall jag redan då visste vad jag skulle upptäcka under resten av dagen. Lugnet höll kvar, allting verkade möjligt även bland människor och oväsen.

Jag vet att det inte var något speciellt, dagar sägs bli bra efter en god natts sömn. Eller det med att vakna upp på rätt sida. Men den stunden, innan vi officiellt tillåter dagen träda och innan allt oväsen, den stunden betyder mycket. Jag hoppas att folk vet om det, jag hoppas att fler upplever många fler gånger vad jag har försökt beskriva.

Jag kan inte...

Låta bli att undra alldeles för länge

Sova på ryggen och somna

Andas genom munnen när jag sover

Sova på rygg och andas genom munnen samtidigt, och somna

Hålla andan i en minut

Göra en ordentlig armhävning, utan knän (men om jag ska börja räkna upp allt atletiskt kommer listan bli för lång, så jag nöjer mig där).

Göra en lyckad pajdeg. Degen alltså, degen!

Jag kan inte konfrontera någon, eller något.

Hålla tillbaka tårar när de väl kommer

Göra saker mindre komplicerat, inte ställa till med missförstånd.

Faktiskt börja när jag säger att jag ska… börja.

Säga nej

Jag kan inte ärligt säga att jag ibland inte alls önskar att tiden stod stilla, bara en liten stund, utan att mena det.

Sluta ångra, sluta älta eller sluta tvivla på vilka val som är fel eller rätt.

Det är mycket jag inte kan. Det är mycket jag inte vet. Jag vet inte, men jag tror. Tror att det ska räcka, så länge.

Sommar

Alkisar i parken och trimmade mopeder
Alla dessa ovanliga sommarseder
Högljudda fester
Med fulla objudna gäster
Folk som äter glass för att svalka sig
Hundar utan koppel och en massa myggspray
Människor som får kroppskomplex på stranden
Många sommarpar som börjar hålla handen
Barn som skriker och en asfalt som är för varm
Till och med solbrända tanter har sin lilla charm

Myggor och flugor runt omkring oss far
Sticker dig och påstår att det bara var försvar
Pollenallergi och röda ögon som irriterar
Den skumma typen på stranden som spionerar
Svetten rinner sakta ner för armen
50+ kvinnor som insisterar på att visa upp den röda solbrända barmen
Oplockad hundskit ger ifrån sig en hemsk odör
Beställ något svalkande från en svettig servitör
Alla låtsas älska detta vårt fina väder
Men det finns ju inget dåligt väder bara dåliga kläder
Vem som än sa det där upplevde säkert allting som magi
Och han hade säkert heller inte någon sommarallergi

De börjar med tacksamhet, väldigt ödmjukt och uppskattande. Så väldigt uppskattande. Avlägset och spirituellt. Men därefter börjar det närma sig denna sfär, detta liv. Men ännu inte om mig. Först om alla andra. Varenda en som jag kan tänka på. För alla andra förtjänar det trots att många inte vet. Att de förtjänar det. Alla förtjänar det. Min familj självkart. Alla utsatta och utsatta på alla möjliga vis som man kan vara utsatt på. Eller i? I vilket fall som helst är det synd om dessa individer, men jag hopar ihop dem till ”dom” och det får vara så. Och jag är medveten om detta och känner mig dum, känner att jag inte har någon ursäkt till varför jag inte tar mer tid till det här och känner att jag inte är beredd på svaret. Men jag fortsätter för att jag tror, ja jag tror innerligt och innerligen att det spelar någon roll.

Och sen, sen är det nog min tur, oftast, och efter all uppskattning så erkänner jag mig själv; en väldigt liten hjälplös individ som utan hjälp inte klarar sig och inte kommer klara sig, utan hjälp alltså. Därför ber jag om hjälp. Idag och i framtiden och jag tackar. Jag tackar från djupet av mig själv och den existens jag blivit tillgiven, benådad och välsignad med. Jag tackar. Jag tackar för all planering och all hänsyn som tagits utan mig och för min skull och som jag tar del av. Och om jag skulle fortsätta tacka i flera årtionden skulle jag ändå inte kunna tacka tillräckligt och genom att till och med säga det erkänner jag mig bristfällig och tackar även för det. För att jag får försöka en dag till. Och nu har tårarna redan runnit och det spelar ingen roll. Jag välkomnar dem medan jag fortsätter.

Jag beklagar, jag beklagar för allt och för mig själv och jag ber om ursäkt. Förlåt. Förlåt för att jag heller inte har något bättre att säga än förlåt. Det börjar likna en bekännelse nu och jag bekänner mina misstag som jag inte förträngt, de värsta och jag bekänner att jag är i behov av hjälp till den grad att jag inte kan andas utan hjälp. Jag behöver hjälp. Men jag inser snabbt att jag får lov att vara det, beroende. Att arrogans inte är nödvändigt eller önskvärt. Och jag beklagar ifall jag har varit arrogant, det var inte meningen, inte nu i alla fall.

Jag ber om nya chanser, om övervakning och om välsignelser. I kommande liv, ja för det är där jag kommer behöva dem som mest. Det är därför jag är här. Så snälla, snälla tills nästa liv, hjälp mig välja rätt och hjälp mig komma dit. Till den lovade eviga lyckan.

En sista gång, tack.

Det beror inte på något annat än vad som händer, när vi till exempel tänker en tanke med ord. Hade dem inte varit skulle vi tänkt tanken ändå?

Och i så fall hur mycket av det vi tänker skulle varit annorlunda?

Men vi kan aldrig få reda på det. Det är som att försöka gissa hur allt skulle varit hade jag till exempel inte suttit här idag och det går ju inte att gissa. Är inte det omöjligt? Det är nog omöjligt. Jag tror att det är omöjligt. Hade det varit möjligt hade vi kunnat undgå så många misstag. Så otroligt många misstag.

Första gången jag vaknade hörde jag röster i köket. Frukost? Ja, troligtvis. Jag rullade, nej, ramlade ur sängen. Ett, två, tre steg till dörren. Stadigt grepp.  Destination: toaletten. Tillbaka, värktablett, till sängen, den enda bekvämligheten. Kved och lyckades somna om. Andra gången jag vaknade hörde jag röster i köket. Frukost igen? Nej, inte troligt. Vänta, hur mycket är klockan egentligen? 1? 2? 3? Efter två men innan tre. Helt ok faktiskt. Endast kraft nog att byta överdel, tröja. Pyjamasbyxor, kan funka. Ett steg till. Destination: toaletten. Tillbaka, nej inte sängen, byt byxor och en värktablett. Sagt och gjort. Destination: köket. Vad nu då? Frukost? Lunch? Brunch? Och vem kom på det förresten? Brunch. Måste varit någon som alltid gick upp sent, men älskade frukost för mycket för att hoppa över det. Vem bryr sig? Kylskåpet? Nej. Men hittade något i alla fall. Mikro. Under tiden: dator. Ladda ner denna torrent? Ja. Tillbaka till köket. Ät, skölj ner med vad? Vatten? Saft? Lite av båda. Bra. Sådär. Klar? Tveksamt, men vågar inte ta några risker. Tillbaka till rummet. Nej inte sängen igen. Inte nu. Nedladdning slutfört. Tack. Får syn på högen med väskor, papper, böcker och allt som bör göras. Destination: toaletten. Tillbaka till rummet. Ligger ner, bara en minut, kanske två eller fem. Senare, destination: Tv eller nej, inga växter kan växa här, rummet. Jag frågade, nej jag bad, nej jag befallde någon köpa chips och choklad. Choklad, ja. Glöm för allt i världen inte bort chokladen! Sagt och han gjorde. En tredje värktablett. Film. Och choklad och vi överlever dagen.

”Ja små barn, vad vill ni bli när ni blir stora? Ni vet väl att ni kan bli vad som helst? Ingenting är omöjligt!"

Sanningar som vi fick höra som barn, men som i alla fall jag har nonchalerat. Och inte helt utan motiv, jag menar vi kan inte bli precis vad vi vill (vi är ändå begränsade till en viss del) och alla blir inte stora, i storlek om man tänker efter, på bredden liksom, jag kan inte bli kung till exempel eftersom jag skulle passa bättre som drottning, men tredje lagen lyder; ingenting är omöjligt. Det finns ju transvestiter.

Inte bara nära man var liten, utan fortfarande frågar man varandra och, sig själv vad man vill bli när man blir stor, fast nu har frågan blivit mer sofistikerad och jag ställer den som: vad ska jag göra i framtiden?

Hur löd då mitt svar när jag var yngre? Om jag tänker tillbaka har det inte alltid varit säkert, allting från advokat till läkare, lärare, tolk, tv-nyheter med mycket mera. Och däremellan kunde svaret också inte sällan vara ”jag vet inte”.

Men jag upptäckte allteftersom att jag saknade både färdighet, nerver och motivation att uppnå något av denna lista.

Jag kunde inte bli advokat när jag bit efter bit insåg och lärde mig hur komplicerat systemet var och hur mycket jag egentligen inte tålde den sortens byråkrati. Nej.

Jag kunde inte bli läkare eftersom jag vid åsynen av mina egna sår och skador grät oförtröstligt, sjukhus gör mig illamående, nästan lika mycket som matematiken som jag upptäckte behövdes för detta yrke. Nej.

Jag kunde inte bli lärare eftersom jag saknade både självförtroende och konsten att lära ut. Jag älskade skolan å andra sidan, och att söka till läraryrket har alltid lockat men någonting saknas ännu. Nej.

Jag kunde inte bli tolk när jag fick smaka på grammatikens bittra smak, och tydligen var det en viktig del av det hela, trots att jag ansåg att kroppsspråket kunde komplettera det jag saknade i rent grammatiska termer, men ändå. Nej.

Jag kunde inte bli ”tv-nyheter” när jag kom på att det fanns en skillnad mellan dem som sa nyheterna och dem som skrev nyheterna. Dessutom är det inte väl lite grymt att sitta ner och berätta dåliga och tråkiga nyheter hela dagen när man kan göra annat, som baka eller så. Nej.

Men nu kanske jag seglar för långt ute på livets hav för att förkasta och avvisa alla fåglar som kan vägar till säkrare kuster. (Wow)

Min senaste trend har varit att på något sätt, genom något jag kan bidra med (vilket är väldigt lite) vara med att skap förändringar, till det bättre. Det känns inte rätt, efter allt jag lärt mig, att endast säga ”hjälpa fattiga eller utsatta”. För det begränsar dem det handlar om och situationer där det behövs förändring på något sätt och förändringar behövs på många håll. Visst kunde jag gjort detta genom att bli något av det jag listade innan. Visst. Men nej, jag tror inte, och det är första gången jag skriver detta, att jag ville det.

Så jag har ännu inte valt ut en stjärna på himlen för att följa dess ljus, men jag har börjat, börjat, att hissa segel nu.

I doubt that this count as genuine happiness.

I don’t think you know this, though you could have guessed it I guess, but I’m one of those crazy people who obsess over things after just finding out about them. Or not really. See it’s not all easy explaining all the crazy shizz that goes on inside of me (yeah, I went there) but here is a try, or preview. First you should know two things about me, no actually you don’t need to know them at all, but:

1) It doesn’t take much to make my day (I could write please me, but it’s too early in the morning for words that have more than one meaning)

2) It doesn’t take much to ruin my day, either (or get me down, you get the point)

I guess it is counterbalance or something. And you could be thinking “what’s so bad about that?” Oh, I’ll tell you what’s so bad about that. This: THERE IS NO IN BETWEEN! There is no in between! (repeating stuff and not caring) I can be really happy and excited about something, could be almost anything OR I’m really sad or irritated. There is no in between. It’s either this or that. And it sucks. Especially when/if the same thing causes both reactions (or emotions to be more precise).

Say I find something really cool, funny, interesting and get into it. Really get into it. It makes my day, heck it makes my week if I can keep it up without cracking, (we’ll soon get to the cracking) and at that point nothing, nothing can get me down, this something replaces and pushes away all other crap, helps me drown the surfacing thoughts about “the bad” things. Because all I think about is the “happy” something that makes me happy. And I’m floating on clouds, and smiling inappropriately and giggling when I should not giggle and it’s all fun and great until I realize something else (I know it’s difficult but try to keep up).  And this is where I start to crack. The smile turns into a frown and the happy thoughts are cast away and I’m open for destruction from within (or out depending on how you see it). Why? Because all it takes is a little thought, for instance I could realize that something is very, VERY unlikely to happen or that it’s so close that if I had the courage I could reach out and grab it but and at the same time couldn’t be more far away. And so it begins; the decline. And unless I find a way to turn it around, somehow, I get stuck in a downwards spiral until I find something else to occupy my mind/thoughts with. Something to replace it with, forget it with.
It adds to the load of self pity the fact that I never actually dare to do something to change my own situation.

And the problem is that I always need something new, something new to obsess over or care about, something to make me “happy” because I don’t want to be “sad”. Because there is no in between. There is no in between…

Eller så har jag för mycket tid över

Det är inte så att jag uppmuntrar det här sättet att tänka på, men eftersom jag bor i världen som den är idag, så har jag inte mycket annat val. Obs, jag har fortfarande ett val, eller ja få, men eftersom jag är mer lat idag än vanligt så utgår jag från detta som ett faktum.

Häger du inte med? Det är ok, det gör inte jag heller och imorgon minns ingen av oss något av detta ändå. Bra. Nu forstätter jag med mitt gnällande, tack.

Det är inget nytt (alltså jag har skrivit om det, mer eller mindre, förr) men det återkommer ofta, för att ja varför inte liksom? Det där med att bli stor, växa upp, bli vuxen och allt det som egentligen inte måste ha med mognad att göra, jag är inte alltid mogen men jag försöker, tro mig. Och sen kommer det: vad göra?

Ack och ve, jag vet att man inte måste göra en sak hela livet ut, men man ska ju börja någonstans eller hur? Jag har ingen aning om vart detta någonstans är för mig, och jag tror många fler är minst lika vilsna om inte ännu mer. Det slog mig inte omkull direkt för som sagt så är det en återkommande grej, vad ska vi göra? Imorgon? Om ett år? Om tre år? Vem vet? Gud vet! Hur ska jag veta?

Just nu tänker jag på sommarjobb eftersom jag var tvungen att skriva CV och brev och jag insåg att det var så löjligt, inte att skriva ett CV eller söka sommarjobb, men hur jag gjorde det, det känns så löjligt. Många jag har pratat med säger till och med att man ska marknadsföra sig själv på det sättet. Jag å andra sidan kallar det för vad det är. CV: att sälja sig själv till bästa pris. Och sen sitter jag där och ska skriva ihop något om att jag är bra och att dem borde anställa mig för jag har något att tillföra. Hm. Det känns löjligt för att jag har inget att tillföra, jag vill ha ett sommarjobb och det står det redan. Varför ska vi trampa runt gröten eller hur man nu säger, kan vi inte gå rak på sak? Jag vill ha ett sommarjobb, och du vill ha någon arbetare som inte kostar alltför mycket. Perfekt. Räck mig ”avtalet” som tillåter dig att hyra min kropp och arbetskraft under ett x antal veckor. Och världen kommer fortsätta rotera.

Because you don’t know you’re dreaming!

And because you can’t make this shit up. Like seriously, why or when would I ever imagine being a tourist in London, having Dorian Gray as a tour guide asking “what do you want to do”, to which I simply respond “I don’t know, what is there to do in London?”

I have always been obsessed with my own dreams. Note: my OWN dreams. I have never been a fan of hearing about other people's, because I would always think, well it is just a dream. But not when it comes to mine, no, mine are special, personal, and very interesting. But I guess everyone is a bit self-centered, some of us, dare I say are just more open about it.

So to pick up an old forgotten habit of mine (see, this is proof of my lacking ability to stick with things), I have decided, again, to write a dream journal. Because for one, it’s so fascinating, and well because one should always have something good to read when bored. Hopefully I will be able to write down as many as I can, and not give up or become too lazy. No actually I just hope I won’t be lazy.

So what was Dorian’s reply in my dream about what to do in London?  “London you know it’s big. It’s famous for its…bigness”

Ibland vet jag helt enkelt inte när det är dags att lägga av

Det kan vara för att jag den senaste tiden har gått runt med termodynamikens grundlagar som mantra, ”ingenting försvinner, allting sprids!” och ihärdigt försökt komma på vad för sorts väder det är, hur det har bildats och varför samtidigt som jag tänker på ekosystem, biosfär och landskap. Eller så kan det vara för att ett flertal personer jag är bekant mig har befunnit sig på andra platser på jorden, eller andra biomer rättare sagt, vilket fått mig att fråga mig själv; vill inte jag också resa?

Hur som helst så har jag tänkt mycket på saken.

Bakgrund: Jag har (jag borde inte säga aldrig, men sällan) känt någon stor lust att resa. Dra iväg. Se och uppleva saker eller som många andra uttrycker det ”se världen”. Visst skulle det vara kul, och jag ska inte ljuga och säga att det inte frestar, att kunna släppa allt (=ansvar i de flesta fall) och bara njuta av, tja vad man nu vill njuta av.  Men jag har alltid varit en hardcore ”hemma bäst” person, så någon gång måste jag ju tillbaka, eller hem, eller i annat fall skapa mig ett nytt hem och då har jag ju inte bara rest, då har jag ju flyttat också. Då börjar det kanske om, tills man tröttnar igen, om det nu var anledning till att man flyttade, man var trött och ville ha en omväxlig. Just nu bara snackar jag skit för jag har väl ingen aning om varför folk reser eftersom jag själv aldrig rest eller verkligen velat göra det.

Vart var vi? Just det, termodynamikens grundlagar. Egentligen behöver man inte resa för att vara en del av världen, eftersom vi redan är det. Om ingenting försvinner menar jag. Tänk efter nu.

Om jag vill till säg, Singapore, bara för att jag tror att det kommer vara så mycket annorlunda är det ju i första hand kulturen jag syftar på och ibland även naturen.  Inte för att jag nu tror det finns mycket natur kvar i Singapore men det hör inte till poängen.  Men det är just det, naturen, om jag nu ska låtsas att jag lärt mig något den senaste månaden, består i princip av molekyler och atomer, mer eller mindre, sammansatta på olika utmärkande sätt. Och just det, massa grundämnen och mineraler också. Men allting sprider sig, och ingenting försvinner, eller hur? Ständig förändring.

Så jag är, med andra ord, en del av hela världen. Alla är det. En massa saker går igenom och förbi oss varje dag. Men eftersom jag är dålig på att förklara saker utan exempel, så är här ett exempel:

I Singapore finns en av världens största fontäner. Tänk nu om några vattenmolekyler som sköts genom en vattenstråle i den fontänen en månad senare avdunstade, bildade ett moln tillsammans med massa andra vattenmolekyler (m.m) och förflyttades med vinden till säg USA (otroligt jag vet men inte omöjligt!) Där det regnade någonstans, förflyttades/blandades/ omvandlades igen till sötvatten i kanske en sjö eller flod och användes sedan för att vattna en gigantisk majsodling. Majsen hamnar sedan bland annat som popcorn-korn i Willys och någon månad senare köper jag en påse popcorn-korn och gör, ja popcorn. Och utan att ha en aning om allt som det gått genom, hur det transporterats hit och alla omvandlingar som skett, sitter jag hemma och äter popcorn, som ur ett större (mycket större) perspektiv inte alls bara kommer från USA.  Så jag behöver inte resa för att vara med om världen. Jag är världen, vi är världen. Vi försvinner inte när vi dör och vi andas ju hela tiden till dess. Vi är med, liksom. I förändringen.

Hm. Jag tror bestämt att jag tappade tråden, och vem som än läser detta, någonstans mellan Singapore och majskorn.  Poängen är:  det är helt enkelt för dyrt om alla ska upp och resa iväg. Därför nöjer jag mig med att vara hemma, äta popcorn och kolla på andras semesterbilder. Vilket påminner mig om att vi har lite majskorn i skafferiet

Finally I manage to say it, or at least admit to it and it’s a big step to make. I hereby confess that I'm a quitter. I really am and there is no other word for it, no synonym to make it sound better. It is what it is. And I from now on will not pretend otherwise.

It took me long enough to realize what I actually was, and now I can say it (out loud, say it). I am a quitter. I quit things faster than I can figure them out. I never do the whole “never give up” thing because it would be a lie. If I see trouble I will most likely run. If something is too hard I would most likely not do it at all or take the easy way out. More often I’m just too lazy.

Up for a challenge? Not today thank you, I’ll pass.

But is it such a bad thing to realize and recognize your own limits? Is it as awful and horrible as it sounds, to be what I now know that I am?

Honestly, yes it is.  It is just as awful and horrid as it sounds.

It’s frustrating not to be able to finish anything and feel really good about it or about myself. I hate the constant doubts. And I hate the feeling of needing to run away whenever things take a wrong turn or don’t end up like I thought they would. I hate the feeling of never being satisfied because I know I just took the easy way out instead of actually doing something “the right way”. I hate not being able to do or plan to do things because the mere thought of them screams: “hard work, quitters be aware!” Or how I can never try anything new because I’m terrified of the outcome, because I doubt everything before I have even tried it, afraid I won’t ever be able to handle it, whatever it is. And once I do try it and it’s not what I had in mind, I feel defeated, crushed and utterly useless. And so I run away again.

But how do I turn it around? How do I force myself to stay put and not quit without feeling like the world is on my shoulders? As I said it’s a big step, for me it’s huge. Somehow I know it’s possible. Somehow it is, I just haven’t figured it out yet.

(This is probably one of the most personal and self revealing posts I have ever written. Oh. )