serendipity me

Jag slutar inte att förvåna mig själv.

Nu under mina "praktik / volontär veckor" så har jag försökt, verkligen försökt, att bryta ur mitt jag-vågar-inte-säga-nåt-så-jag-är-hellre-tyst skal. Om vi nu ska kalla det något.
Men det funkar inte, för det kan komma in någon i butiken, eller så pratar jag med någon medarbetare (hur coolt låter inte det? trots att vi alla är volontärer, medarbetare..) och när jag säger pratar så står jag för det mesta och lyssnar.

Så vidare till mitt dilemma nu, eller problem egentligen.

Konversationen kan vara intressant, eller inte intressant alls, och ändå finner jag inga ord, jag som alltid brukar ha något att säga. Även om det inte är något vettigt, så har jag något att säga, något att yttra, bara för att få vara med liksom. Men det blir ändå så...

-Och sen gjorde vi såhär.....och då kom....sen gick jag......det var jätte kul.
-Aha.
-Men du vet att....man gjorde ju så förr.....sen kunde jag inte....så det blev så till sist.
-Mmm
-Alla kan ju inte göra så...och trädgården....vi flyttade......barnbarn..
-Aha

Ser ni? Jag kan bara försetälla mig vad hon tänkte
"vafan är detta? har hon inget mer att säga än mmm och aha, vafan mina tapeter är mer underhållande än den här....."

Och jag vet det, men ändå går det liksom inte, jag måste trycka ut orden och då känns det inte bra. Men jag jobbar på det, faktiskt, jag gör det, sakta men säkert. Otroligt sakta.