sunny side down
Hur ska jag börja utan att skriva ordet jag i början?
Det är sommar nu och solen skiner. (aha sådär) Solen skiner verkligen, ibland kanske för mycket. I alla fall om man frågar mig, inte för att någon har frågat mig vad jag tycker, inte för att någon någonsin frågar mig (jag har inga vänner...) men men.
Vissa dagar har det varit riktigt varmt, alltså riktigt jag-tror-jag-håller-på-att-smälta-varmt och just dessa dagar har jag varit tvungen att åka någonstans eller vara någonstans, alltså någonstans som innebär att jag måste gå ut för att komma till den bestämda platsen *(förvirrand? jag är också förvirrad men ska försöka leda oss tillbaka på rätt spår)
Så jag måste ju åka buss eller tåg för att komma till den utsatta platsen på den utsatta tiden. Det i sig är inte svårt, eller inte så svårt i alla fall. Men det blir mycket svårare när det är varmt, varmt, varmt utomhus. För att förstå dilemmat måste man kanske förstå mig, lite mer. Jag är en sån person som blir glad av regn, när det är soligt "fint" väder är jag en sån som jagar skugga, duckar för solen och undviker kom-så-går-vi-ut-för-att-det-är-varmt-vänner (förlåt!)
Så vad är problemet? Problemet, om vi ska kalla det problem, är att jag har noll koll på väderstreck, jag skulle inte kunna peka ut var norr är hur mycket jag än försöker. Jag vet inte åt vilket håll solen kommer stråla som mest och jag vet åt vilket håll jag ska åka. Tåg är enklast, om man sätter sig med ryggen "framåt" så brukar det funka. Bussar å andra sidan är svårare. Jag stiger på, försöker verkligen, verkligen lista ut eller snarare gissa vilken sida som kommer hamna i solen och vilken sida som kommer hamna i skuggan och sen sätter jag mig någonstans och tänker om det nu är fel så byter jag bara sida, det är lugnt det ordnar sig! Men det gör det inte, för jag hamnar alltid på sidan med mest sol och sen när jag tänker att jag ska byta så tar min fega sida över och sitter still, vågar inte röra mig mindre än att byta säte. Så det enda jag gör är att hoppas att bussen kommer svänga så att jag får sitta på sidan med mer skugga. Men ack, det fortsätter så, väldigt länge och ibland hela vägen. Med mig sittande i solen, som jag så desperat har försökt undvika, och stirrande på andra sidan med mer skugga och önskar och längtar....
* min praktik på IM
Det är sommar nu och solen skiner. (aha sådär) Solen skiner verkligen, ibland kanske för mycket. I alla fall om man frågar mig, inte för att någon har frågat mig vad jag tycker, inte för att någon någonsin frågar mig (jag har inga vänner...) men men.
Vissa dagar har det varit riktigt varmt, alltså riktigt jag-tror-jag-håller-på-att-smälta-varmt och just dessa dagar har jag varit tvungen att åka någonstans eller vara någonstans, alltså någonstans som innebär att jag måste gå ut för att komma till den bestämda platsen *(förvirrand? jag är också förvirrad men ska försöka leda oss tillbaka på rätt spår)
Så jag måste ju åka buss eller tåg för att komma till den utsatta platsen på den utsatta tiden. Det i sig är inte svårt, eller inte så svårt i alla fall. Men det blir mycket svårare när det är varmt, varmt, varmt utomhus. För att förstå dilemmat måste man kanske förstå mig, lite mer. Jag är en sån person som blir glad av regn, när det är soligt "fint" väder är jag en sån som jagar skugga, duckar för solen och undviker kom-så-går-vi-ut-för-att-det-är-varmt-vänner (förlåt!)
Så vad är problemet? Problemet, om vi ska kalla det problem, är att jag har noll koll på väderstreck, jag skulle inte kunna peka ut var norr är hur mycket jag än försöker. Jag vet inte åt vilket håll solen kommer stråla som mest och jag vet åt vilket håll jag ska åka. Tåg är enklast, om man sätter sig med ryggen "framåt" så brukar det funka. Bussar å andra sidan är svårare. Jag stiger på, försöker verkligen, verkligen lista ut eller snarare gissa vilken sida som kommer hamna i solen och vilken sida som kommer hamna i skuggan och sen sätter jag mig någonstans och tänker om det nu är fel så byter jag bara sida, det är lugnt det ordnar sig! Men det gör det inte, för jag hamnar alltid på sidan med mest sol och sen när jag tänker att jag ska byta så tar min fega sida över och sitter still, vågar inte röra mig mindre än att byta säte. Så det enda jag gör är att hoppas att bussen kommer svänga så att jag får sitta på sidan med mer skugga. Men ack, det fortsätter så, väldigt länge och ibland hela vägen. Med mig sittande i solen, som jag så desperat har försökt undvika, och stirrande på andra sidan med mer skugga och önskar och längtar....
* min praktik på IM
Kommentarer
Trackback
