BURN(s)
riktiga och symboliska
Jag brände mig igår på armen, jag gjorde popcorn à la kastrull och brände mig EFTER att jag var klar, när jag skulle hälla ut det i skålen. Det gjorde ont, riktigt ont och det sved länge. Resultatet blev ett, om jag själv får säga det, ganska coolt rött märke. Jag drömde inatt att jag fick en stor blåsa på märket, som inte verkade sluta växa och var precis på väg att explodera när jag vaknade till, av ren fasa. Men det är bättre nu, märken är påminnelser om det som en gång varit.
Varför berättar jag det här? För det kunde lika väl beskriva mycket annat, i alla fall i mitt liv.
Jag hade en hemtenta förra veckan, jag pluggade till den à la "en sak i taget" strategi, det funkade rätt så bra, tills jag skulle lämna in och efteråt. Då kom jag på allt som jag kunde tagit med, alla misstag jag gjorde och så vidare. Men jag lämnade in den ändå, och sedan dess har jag varit nervös, riktigt nervös. Jag vill ju inte bli underkänd på första tentan. Jag sov inte ordentligt då heller. Men för någon dag sen så ryckte jag upp mig, bara för att ramla ner igen när jag fick reda på allt nytt som vi ska göra, allt jag måste läsa och allt jag måste lära mig inför nästa tenta, med andra ord, jag brände mig. Och det sved, det svider. Jag kände mig hopplös.
Jag tror att alla bränner sig ibland, jag tror att många går runt med gamla märken och ärr. Jag tror inte att det är normalt eller att det är ok, när är det någonsin ok att bränna sig? Bara för att lära sig något? Nej, jag tror starkt på att alla skulle må bättre av att ha undvikt det som bränns. Men ändå poppade jag popcorn, så hur är jag ett undantag? Men denna gång, nästa, gör skillnad. Medvetenheten gör skillnad.
Jag ska ta hand om min sveda, jag ska medvetet undvika brännskador och jag ta till mig alla påminnelser den ger. Jag ska rycka upp mig igen, och om jag faller så må det ske.
Jag brände mig igår på armen, jag gjorde popcorn à la kastrull och brände mig EFTER att jag var klar, när jag skulle hälla ut det i skålen. Det gjorde ont, riktigt ont och det sved länge. Resultatet blev ett, om jag själv får säga det, ganska coolt rött märke. Jag drömde inatt att jag fick en stor blåsa på märket, som inte verkade sluta växa och var precis på väg att explodera när jag vaknade till, av ren fasa. Men det är bättre nu, märken är påminnelser om det som en gång varit.
Varför berättar jag det här? För det kunde lika väl beskriva mycket annat, i alla fall i mitt liv.
Jag hade en hemtenta förra veckan, jag pluggade till den à la "en sak i taget" strategi, det funkade rätt så bra, tills jag skulle lämna in och efteråt. Då kom jag på allt som jag kunde tagit med, alla misstag jag gjorde och så vidare. Men jag lämnade in den ändå, och sedan dess har jag varit nervös, riktigt nervös. Jag vill ju inte bli underkänd på första tentan. Jag sov inte ordentligt då heller. Men för någon dag sen så ryckte jag upp mig, bara för att ramla ner igen när jag fick reda på allt nytt som vi ska göra, allt jag måste läsa och allt jag måste lära mig inför nästa tenta, med andra ord, jag brände mig. Och det sved, det svider. Jag kände mig hopplös.
Jag tror att alla bränner sig ibland, jag tror att många går runt med gamla märken och ärr. Jag tror inte att det är normalt eller att det är ok, när är det någonsin ok att bränna sig? Bara för att lära sig något? Nej, jag tror starkt på att alla skulle må bättre av att ha undvikt det som bränns. Men ändå poppade jag popcorn, så hur är jag ett undantag? Men denna gång, nästa, gör skillnad. Medvetenheten gör skillnad.
Jag ska ta hand om min sveda, jag ska medvetet undvika brännskador och jag ta till mig alla påminnelser den ger. Jag ska rycka upp mig igen, och om jag faller så må det ske.
Kommentarer
Trackback
