never gets old!
does it hurt?
his face!!!!!!!! it's his face! and the one right behind him looks scared shitless! and the one with the white shirt is paler than the shirt!!!!!!!! it's so hilarious it's mean. I could write a novel about this, just goes on and on.....can't stop laughing!
UPPSATS del 6
Nu är den (vågar jag säga det?) klar. I princip. SKa lämna in den imorgon. Och jag känner redan hur känslan av -wow-vad-skönt-nu-släpper-jag-allting sakta men säkert ersätts av jag-har-säkert-glömt-något-fan-också.
Men jag är nöjd över vad vi har gjort. Jag kan försvara den! Till slutet! Faller den så faller jag! never give up! Never give in! Fight! Fight till the end! Ride now! Ride for ruin and the worlds endiiiiing!!!! Deeeeath!! (deaaaath!) Deeeeath! (deaath!)
carried away much?
Nej, jag har så mycket jag vill skriva att jag inte borde skriva något alls. Det låter inte alls vettigt heller. Men nu är jag i alla fall klar med uppsatsen!
UPPSATS del 5
Just nu återstår bara det som jag tycker är jobbigast, formalia. FORMALIA: hur det ska se ut, layout, typsnitt och teckensnitt med mera. Allt som gör allting tråkigt, fotnoter och hänvisningar hit och dit och bla bla bla….etc.
Men jag tror det kommer gå bra till slut. Nu är i alla fall det mesta klart, fattas bara en diskussion och metodredovisning och formalia. Sen är det i princip klart.
En titel också! Vi har ännu ingen titel. Men de fixar sig nog. Jag har varit ovanligt lugn under den här uppsatsprocessen, ännu har jag inte brutit ihop (helt och hållet) och jag kan fortfarande nätt och jämnt titta på vad som fattas utan att ögonen tåras. Det är framsteg. Det är stora framsteg!
Wow.
Och det stora molnet som jag gått och oroat mig för, om jag någonsin kommer få jullov (nu är det sent för det, så jag borde säga vinterledighet) är inte längre ett problem. Jag har ju faktiskt haft ”lov” under hela uppsatstiden. Jag har latat mig, har kollat på film (om jag har kollat på film!) och jag har läst, bakat, sovit och gjort allt som brukar förknippas med lov (förutom det där med ”utomhus”).
Jag har haft en skön uppsatsprocess, om jag tänker efter. Och snart är vi klara! Så jag har inget att klaga på längre.
do you remember last year?
So without counting all the great things I have read (so many books), or the crazy and graeat things I have seen (so, so many movies) I present my year in short sentences and random words:
- Turning 19 and understanding that I actually have been pretending to be grown up for quite some time now, I didn’t need the conformation. I accepted it.
- High school, last year of high school, was actually pretty good. I went to Paris? Yeah, crazy how I keep forgetting…only thing I remember is waking up 15 min before the bus to the airport was supposed to come, but hey I came home alright, and in the end I managed, against all odds, to finish with really good grades and accomplished more than I thought I ever could. Graduating from high school, and not really feeling “free” like most people would describe it. I felt really happy, and looking forward to whatever would come next. Sad to say goodbye to some, but one must let go and move on. I did that.
- Summer, oh the summer! This past summer has been one of the best, (not as great as 07’ but that would require a lot) I was lazy enough to watch so many movies, both alone and have traditional late-late movie nights with the brothers, motivated enough to read a lot of great books and smart enough to get an internship that I would appreciate to the fullest!
So I didn’t go places or see many people and I stayed at home most of the time, but I enjoyed it. I really enjoyed the summer, apart from the weather. And like I say, time you enjoy spending is not time wasted. At least not always.
- Getting accepted to and starting university! How could I even comment on this? It has been so great so far. I have been so lucky to meet such nice and lovely people that I after the first week would consider my friends. At the same time I have learned so much and I actually enjoyed learning it. There were ups and downs, of course, but somehow I have managed to stay in place. Balancing it all. Somehow.
- Went through my first loss and grief without really knowing how to act. I think I did pretty good.
- Realizing there is so much more in this world, inside and out. Realizing my younger brothers will transform into people with their own personalites. Realizing you can’t change someone who doesn’t want change. Realizing that everyone can change. Realizing I like my friends, a lot. Realizing, maybe the hard way, that when you want something bad enough, when asking God to help you, He does.
And last but not least, realizing that I too can make a difference. The world is mine as much as it’s anyone else’s.
"all the things that you love becomes a part of who you are, always love the loveliest things"
UPPSATS del 4
andra uppförsbacken.
Det har kommit till stadiet att jag måste muta mig själv för att plugga. ”jag kollar på en film sen, om jag är duktig och skriver en hel sida!” Funkar det? Låt mig bara säga att jag har sett fler filmer den här veckan än antal sidor jag har skrivit. Så nej, tydligen fungerar det inte.
Men det går framåt. Visst har jag stött på problem, vissa mer allvarliga än andra, men framåt marscherar vi!
Jag har börjat drömma om uppsatsen mer nu också. Jag tar tillfälle och berättar för alla vad jag håller på med och hur det går, i drömmarna alltså, beklagar mig om uppsatsen men utan att få goda råd om hur jag ska klara det. Drömde till och med att jag var klar en gång, vilken härlig känsla det var. Bara tills jag vaknade alldeles för sent bara för att komma på att nej, jag är inte alls klar.
Jag ville vara klar med själva skrivdelen, alltså innehållet bara, inte rubriker och referenser och all formalia, innan 2011. Men jag börjar tveka nu.
Men hope remains while the company is true…
Jag har gjort det här förut, jag minns hur det är att sitta uppe till…alldeles för sent, och skriva klart en uppsats. Jag har gjort det förut, så jag vet att jag kan klara det. Men det hade varit lite skönt att slippa det här gången. Jag menar bara för att jag kan betyder inte det att jag måste, eller hur?
Jag har faktiskt 30 timmar på mig! Och det är mer än jag är van vid.
Framåt marsch!
UPPSATS del 3
That sounds serious.
Sometimes when I’m talking about the essay writing process it sounds like a relationship. It does add to it when I get all emotional. Sometimes it sounds pretty serious..
-So, how’s it going?
- Ok, I guess. I mean considering the fact that I have no idea what I’m doing. Sometimes I just…feels so wrong and nothing is like I planned and everything is a big mess. What am I doing? Really, how will I ever fix this? It was foolish of me to believe that I could, I shouldn’t have gotten myself into this.
- wow, that sounds… pretty serious.
- Yeah, tell me about it.
On the other hand, sometimes is sounds like a good relationship, a healthy one.
-So, how’s it going?
-Oh it’s great! It feels just right, like I’m pretty sure this is how I want it, it’s how I always pictured it to be. I mean, in the beginning I wasn’t so sure, but now it makes sense. And I think it will work out well. I had doubts, but now everything is smooth. Straight forward. I think I can imagine where it’s heading, feel really good about this. I’m so glad I didn’t change my mind.
-Wow, that sounds great!
-Yeah I know!
romeo is badass
If you think about it…
He kills a guy to revenge his friend, and the guy just happens to belong to the family of his family’s enemy, after which he gets banished only to sneak into his girl’s bedroom to score with her after they‘v just met! On top of that she turns to drugs after they are parted, only to leave him to overdose poison and die (!) and then she commits suicide with his dagger (!) because she would rather die than be with him?!
wow.
I am playwrite?
ROMEO AND JULIET
Wrote this for English B, when we did Shakespeare. Best time ever. A lot of things make more sense if you have read the play or evern seen one of the movies. This isnt the whole thing and of course I played Romeo!
Prologue
Two households both alike in dignity
In fail Verona where we lay our scene…
Never mind, you know this already…One boy, one girl, fall in forbidden love and commit suicide.
Start the show!
Oh right, it takes place in Italy.
BALCONY SCENE
Romeo- Oh I must be in love, but what! What? (schhhhh) What is that over there? Oh it is my lady, it is my love! She shines like the sun, and I forgot my sunglasses. No, she is far more prettier than the sun. She is saying something! Maybe I should answer? But maybe it’s not me she is talking to. But then again, who wouldn’t? (Shrugs and smirks)
Juliet- (to herself) Oh me! (nurse calls) Oh I’m coming!
Romeo- She speaks! Oh say something else bright angel!
Juliet- Romeo! (clears throat) Romeo, Romeo where are you Romeo? Deny thy father and refuse thy name…
Romeo- Oh, call me whatever you want whatever you will, call me Eric or even Phil!
Juliet- What? Who’s there? Romeo is that you?
Romeo- Yes fair Juliet it is me!
Juliet - Where?
Romeo- over here my love!
Juliet- It’s too dark I can’t see you!
Romeo- Listen, I’m over here!
Juliet- Where? Seriously I cannot see theee!
Romeo- Oh good Lord! I’m right here! Did you forget your contacts again? Maybe that’s why your eyes shine in an odd way, put them on, I’ll wait for thee my love!
Juliet -(puts on contacts) Oh Romeo I see you now! And you look beautiful!
Romeo- I know, I know….now go ahead carry on.
Juliet- Do you love me? I(nurse calls) I’ll be right there!
I know you will say yes and I will believe it but you could confess your love and lie..
Romeo- Lady I swear by the moon, the silver moon…
Juliet- Don’t swear by the moon!!!!!!!!!!
Romeo – what shall I swear by then? The sun?
Juliet- Skin cancer?
Romeo- (thinks) I swear on the ground on which we walk…
Juliet- Dirt? Dirt?!!! (nurse calls) Oh for goodness sake I’ll be right there!!
Romeo- Oh, for crying out loud Juliet! We have done this play over a hundred times! You know this, now play along!
Juliet- well maybe I’m tired of dying every single time because you screw up and kill yourself!
Romeo- Oh, so it’s my fault?! (sigh) Juliet I love you, is that now enough? Our love?
Juliet- yes it is but I wish we could live, just this once and break this stupid curse. (nurse calls) Oh for the love of all that’s holy! ONE SECOND!
Romeo- I tell you what, this time we will, I swear by the moon that we shall live this time!
Juliet- Oh Romeo! So you will hurry back when they finish you? After you kill Tybalt? Or maybe you wont have to leave Verona at all?
Romeo- I have to leave, they will find me and slay me if I do not. But maybe you shouldn’t swallow that herb the friar gives you?
Juliet- (nurse calls) Oh, please shut up one minute!
But I must take it, if not I must marry Paris….eww.
Romeo- well, then there is nothing for us to do I’m afraid.
But wait! Oh I’m a genius! (does the genius dance) Drink it as soon as you get it so you will be awake by the time I get back to you!
Juliet- Yes! Oh we shall break this curse once and for all Romeo! I must go to bed now. Good night, good night.
Romeo- sleep tight, peace in thy breast!
Juliet- (nurse calls) WHAAAAT!????!
End scene
UPPSATS del 2
Att det ska vara så svårt!
Jag har alltid lust att skriva något i stil med "syftet med denna uppsats är att våra lärare ska ha något att rätta, så att de får beålla sitt jobb, ta betalt och betala skatt så att jag kan gå i skola" men det gör jag aldrig.......feg.
Hursomhelst är syftet och frågeställningar det svåraste med hela uppsatsen, vilket betyder att jag alltid skjuter upp det hela tiden. Svårt. För vad är ett syfte? På riktigt? Jag har aldrig fattat det. Frågeställning, ok jag kan väl förstå och formulera en eller två. Men sen då? Syfte? På en meningen berätta varför jag gör vad jag gör? Jag?
waaaahhhhh de kunde lika gärna bett mig springa uppför en trappa! (vilken som helst i princip) jovisst kan jag klara det, men det tar tid och det är svårt.
Nu har jag i alla fall lite koll, nästan, på vad vi kan ha med, vad vi inte behöver men det är det vi MÅSTE ha med som brukar vara det svåra att hitta. Men förhoppningsvis blir vi klara i tid och kan få några dagar ledigt åtminstånde. Men tills dess har vi en uppsats att skriva, ett syfte att formulera och en hel massa formalia att tänka på....
to be continued
I bit my tounge
Eller läpp egentligen.
För vad skulle jag annars göra? Förklara allt? Allt?
Jag försöker verkligen att undvika att gå till klädaffärer med folk. Andra människor. När vissa säger ordet shoppa, har jag lust att springa därifrån. Nej, det handlar inte om någon kroppskomplex eller fattigdom. Det handlar om att jag inte orkar blunda, längre.
Det var en gång en tid, som jag nu blickar tillbaka på med sorg, då även jag gick runt bland affärerna och såg plagg efter plagg, hade önskan efter önskan, och ville ha allt jag kunde ta på. Eller allt jag trodde att jag tyckte om. Men jag vaknade upp ur dimman. Jag var inte bättre än någon annan, är inte det nu heller. Men jag ser det på ett annat sätt, jag önskar att fler kunde göra detsamma. Se igenom det.
Idag var jag där igen, med folk, i en klädaffär. Jag sa ingenting, eller väldigt lite. Men det var en påfrestning. Ansträngning. Och musiken? Wooh, musiken? Skrattretande:
Första låten handlade om hur mycket mer det är i livet än bara tillfälliga stunder. Jag förstod inte, hade jag en affär där jag ville sälja kläder till folk skulle jag inte spela en låt som skulle få dem att tänka om. Men det funkade tydligen. Eller funkade inte, beror på hur man ser det. För ingen jag såg lämnade ifrån kläderna och stack för att leva livet, fullt ut, utan mode. Nej.
Andra låten: Kärlek. Vilket i och för sig, kan vara kärlek till kläder. Eller som ett tecken på kärlek, att man ska klä upp sig för varandra(?). Så där kunde man hålla med.
Tredje låten: Det var en röst som bokstavligen sa; det spelar ingen roll om din ”man” är dum, du har honom, nöj dig! Det kan jag nog också förstå. Hämnas inte på honom, var glad att du har någon, ta ut det på hans eller din plånbok istället. Visa att du är en självständig kvinna!
Men sista tar nog priset för man fattade ingenting, allt var techno och mycket diffust, stjärnor var inblandade, nog för att få en att vilja ha alla färggranna kläder.
Jag är inte pessimistisk eller tråkig. Om att se saker för vad de är och inte tycka om något bara för någon annan gör det, så kanske. Men inte om det innebär att vara sig själv, även när man är med andra människor. Det handlar om principer och värderingar. Jag menar, jag tyckte inte om det, men jag sa ingenting. Inte för att jag inte vågar eller tycker att alla ska sköta sitt, för ärligt talat tror jag att vi måste ställa upp mer för varandra än så. Jag sa ingenting för allt har sitt tillfälle, och i en affär med kläder och hypnotiserande musik, är jag inte en stor kraft nog att skaka om någons tankar. Jag skulle förlorat slaget.
UPPSATS del 1
Denna gången ska jag skriva ner processen, eller tankarna kring den, för att senare se vad som gick fel, jag antar redan att något kommer gå fel. Saken är den att jag ofta fantiserar om hur skönt det kommer vara när allt är över. När man är klar och det släpper och man sover bra för första gången på länge. Detta handlar ju om mig. Jag glömmer ofta bort att innan den den där härliga känslan så har jag en uppsats att skriva.
Det jobbiga den här gången att vi har gått igenom en massa om formalia, hur det ska se ut, hur det inte får se ut, källor och källkritik, allt sånt där som gör processen tråkig.
Nu har vi i alla fall att ämne, globalisering och matkriser, vi har hittat böcker och beställt två till från andra bibliotek. Jag hoppas att vi får dem i tid. Det är inte så att det är jätte svårt att hitta fakta, det finns gott om fakta, mycket fakta, teorier och åsikter. Det svåra är att begränsa sig. Jag vill ha med så mycket som möjligt, för att ge en bredare bild av det hela. Det är svårt för att gå mellan hylla efter hylla med böcker som bara väntar på en och man förväntas vända dem ryggen till. Svårt. Men jag har lyckats avgränsa detta till ca 10 böcker, så länge. Bra böcker. Så nu väntar bara att läsa genom och sovra, vilket låter mycket enklare än det är, eller så gör jag det mer komplicerat än det behöver vara. Vilket troligen stämmer.
those moments
-Lord Darlington, Lady Windemere's Fan. Oscar Wilde.
"tankar & sånt"
Detta handlar inte om att finna sig själv eller någon identitetskris. Det handlar om andras uppfattning om hur jag är som person.
Vad ser dem som jag känner och tänker "det påminner om dig" eller "det är så typiskt dig" någon som inte är film eller mat.
Har jag karaktär? I så fall vad?
Hurdan är jag för andra? Är jag bara ord och tankar? Det skulle jag nog kunna leva med, trots att ord inte manifesterar i någon konkret, fysiskt. Fast jag skulle fortfarande överleva, det gör vi väl alla. Det är vi ganska bra på, att fly.
Fast omvänt, skulle jag inte vilja associeras med ideér, tankar och ord? Är inte bra då de aldrig kan dö eller försvinna på samma sätt som det konkreta? Men då måste dem kanske bevaras på något sätt.
När man stöter på något intressant så blir det en del av en själv.
Allt man gjort, allt fel och rätt, tillhör inte bara det förflutna, det tillhör även en del av vad man är. Man ska inte alltid bli dömd för det mab brukade vara eller tycka men vad man än gör så bär man det med sig, det är skrivit i historien, i din historia, vad du gjorde tio år sen. Men det betyder inte att man är den samma.
För alla kan förändras.
Alla.
Alla
Jag måste i alla fall tro det. Vissa dagar mer än andra.
motivation
För just nu är det svårt, och egentligen vill jag inte göra någonting. När allting känns så fel. Jag vet vad jag borde göra, och kanske till och med hur jag ska gå till väga, men jag behöver motivation. Bra motivation. För just nu drivs jag av en energi som bygger på ilska och frustration. Det är inte hållbart. Jag vet det. Det kommer den stund då det tar slut, ilskan tar över och kvar blir jag med ingenting, igen. Därför är förändring en prioritering just nu.
Ska jag skriva ner det? Jag är inte ledsen, jag skulle hellre vilja vara det för ledsen kan tröstas. Jag är förtvivlad. Förvirrad.
Men detta är inte jag, det ska inte vara jag. Jag är glad, jag ser det positiva i allt; jag ser varje blad på grenen på trädet, inte det gröna. Jag ser solen genom dimman och mitt glas svämmar alltid över! Jag, jag, jag jag.....jag är trött på att skriva jag.
Lyckan finns, någonstans, den måste bara rotas fram och motivationen kommer inifrån, att tappa modet är som att ge upp och det är inget alternativ just nu. Förändring är en prioritering.
solen skiner alltid.
MORTAL
Ska man säga är död eller dog? Jag säger dog, döden är inte ett adjektiv i min ordbok.
Hursomhelst så tror inte jag att det finns mycket som jag kan skriva om döden som inte redan har sagts. Faktiskt.
Men jag tror det är chocken och föreställningen om hur personen, i sin fysiska form, inte längre finns kvar som är det svåraste. Ju tidigare man accepterar det desto lättare är det, men det är svårt att vara logisk och rationell när sorgen är överväldigande. Borta? För alltid? Beror på hur man ser det, anser jag. Det som jag har funderat på de senaste veckorna är det vad man lämnar efter sig. Jag vill dö, gå bort, eller vad man vill säga, nöjd med mig själv, utan ångest. Då menar jag inte att jag vill ha gjort en massa saker och rest hit och dit, nej, jag menar ha ett rent samvete. Det ska inte behöva vara svårt. Det är det som livets kamp handlar om.
Jag vill dö med ett gott samvete, ett lyckligt hjärta och en orubblig övertygelse om min själs existens och syfte.
För att du har varit en stark och modig person, för allt du varit med om och tagit dig genom, för din visdom som förs vidare genom alla som varit inblandade i ditt liv, för dig.
Rest in peace
ännu en höst?
Och snart är det inga löv kvar på träden. För de har fallit ner. Vissa säger att dem är döda.
Även om jag älskar hösten, väldigt mycket, och inte kommer sakna sommaren på ett tag, så kan jag inte låta bli att tänka..Tänk om det var min sista sommar? Och för att göra det mer effektfullt kommer jag hädanefter att säga >vi<
Tänk om det var vår sista sommar? Tänk om det var sista gången vi fick känna solens värmen på vår hud, eller den varma vindens fläkt i ansiktet. Sista gången vi gick ut och andades in friskt sommardoft av grönt, väcktes av sommarfåglarnas kvitter och sång, bina som surrade och alla insekter vi undvek (åtmistånde jag). Varje gång det blev så varmt att man gick omvägar för att hålla sig i skuggan (igen, jag) och när vi åt glass för att svalka oss utan att lyckas. För värmen var överallt.
Tänk om det var sista gången när det blåste som vi hörde suset i träden när vinden rörde deras blad. Vad kommer vi höra nu? När det inte finns blad på träden?
Jag älskar ändå hösten, för det är tillräckligt svalt för att fortfarande kunna vara ute och mörkret faller i lagom tid då man kan se stjärnorna innan kvällen. Inga myggor och massvis med skugga. Och de tillfällen som solen faktiskt skiner, då uppskattar man det som mest.
Jag har inget mer positivt att skriva, vad är det som händer med mig?
coverless books?
Inte bara för att jag har lånat om The Picture of Dorian Gray (för tredje gångnen) men jag har faktiskt tänkt på detta förut också. Just den här boken har ingen framsida, den är bara röd, gammal-dags. Så hur dömer jag den? Eller rättare sagt hur dömer någon annan som inte har läst boken, den? Värt att tänka på kanske?
Det kanske är därför som ofta människor vill att andra människor som är eller beter sig på vissa sätt, ska klä sig passande, för hur ska man annars döma dem? Om inte en typisk "bimbo" faktiskt klär sig på ett "bimbo" liknande sätt, hur ska man då veta vad hon är? Tänk om man börjar prata, kanske till och med får bra kontakt och senare får reda på det, bimbo"! Hur ska man göra? Samma debatt gäller egentligen burkan, kvinnor som tvingas ta av den borde gå runt med -don't judge me by my cover- skyltar eller något.........Jag tycker det är fel, jag vet att jag själv gör det, och jag har fel. Dömandet efter utseendet är inte alltid bra, notera -inte alltid-, men sällan kanske? Det kanske är bra, sällsynta tillfällen? Eller så bara pratar jag strunt, som också kan stämma.
Jag minns i alla fall när vi i skolan skulle ha ett bok-prov i engelska B eller C, jag gillade inte boken, och jag hade mina aningar redan när jag såg framsidag. Så jag skrev något, som jag håller fast vid tills idag:
You can't judge a book by it's cover, but sometimes the title does give it all away.
Sant?
På tal om böcker har jag skaffa några fler nu, både kurslitteratur OCH skönlitteratur!
Med varje sida är jag tacksam för att jag kan läsa, jag kan faktiskt läsa, det är något inte alla kan, jag tar det inte för givet längre. Jag kan och har möjlighet att läsa!
Fantastiskt.
WRITE! right??
Att det ska hjälpa, men gör det verkligen det? Jag har alltid tänkt att om gråta hjälper mer, och dessutom anstänger man sig inte lika mycket. Gramatik och sånt. Men värt ett försök!
Det första jag tänker på? Go:
Jag tänker på hur glad jag är för allt som gått bra nu i veckan och hur peppad jag är för att göra resten av veckan och nästa minst lika bra! Jag har nu också 4 nya böcker (två egentligen, två till imorgon) och jag ska äta god lasagne. Vad är inte bra med allt det? Alla borde stanna upp en stund och och beundra, bara beundra, titta och undra och le en massa, det hjälper också. Har jag hört. Jag försöker i alla fall.
Jag tvivlar inte på någons kapacitet, bara deras vilja att agera!
BURN(s)
Jag brände mig igår på armen, jag gjorde popcorn à la kastrull och brände mig EFTER att jag var klar, när jag skulle hälla ut det i skålen. Det gjorde ont, riktigt ont och det sved länge. Resultatet blev ett, om jag själv får säga det, ganska coolt rött märke. Jag drömde inatt att jag fick en stor blåsa på märket, som inte verkade sluta växa och var precis på väg att explodera när jag vaknade till, av ren fasa. Men det är bättre nu, märken är påminnelser om det som en gång varit.
Varför berättar jag det här? För det kunde lika väl beskriva mycket annat, i alla fall i mitt liv.
Jag hade en hemtenta förra veckan, jag pluggade till den à la "en sak i taget" strategi, det funkade rätt så bra, tills jag skulle lämna in och efteråt. Då kom jag på allt som jag kunde tagit med, alla misstag jag gjorde och så vidare. Men jag lämnade in den ändå, och sedan dess har jag varit nervös, riktigt nervös. Jag vill ju inte bli underkänd på första tentan. Jag sov inte ordentligt då heller. Men för någon dag sen så ryckte jag upp mig, bara för att ramla ner igen när jag fick reda på allt nytt som vi ska göra, allt jag måste läsa och allt jag måste lära mig inför nästa tenta, med andra ord, jag brände mig. Och det sved, det svider. Jag kände mig hopplös.
Jag tror att alla bränner sig ibland, jag tror att många går runt med gamla märken och ärr. Jag tror inte att det är normalt eller att det är ok, när är det någonsin ok att bränna sig? Bara för att lära sig något? Nej, jag tror starkt på att alla skulle må bättre av att ha undvikt det som bränns. Men ändå poppade jag popcorn, så hur är jag ett undantag? Men denna gång, nästa, gör skillnad. Medvetenheten gör skillnad.
Jag ska ta hand om min sveda, jag ska medvetet undvika brännskador och jag ta till mig alla påminnelser den ger. Jag ska rycka upp mig igen, och om jag faller så må det ske.
everybody hates twilight?
For as much as I hate to admit it, he does make a few very good points! And keep in mind that he is talking about the movies
(these are just clips put together by someone else, not Peter, but DO check out his Movie Buzz on his youtube channel called RallisP!)
Oh, and you might think that he is exaggerating, he's not, it's just the way he runs his show- it's hilarious!
I saw Eclipse and I liked it.
