två sidor till allt
visste att det var något jag hade glömt
Eller egentligen inte glömt, bara trängt undan och inte tänkt på så mycket. Tåg, eller snarare väntan på dem...
Jag är en pendlare, om det kan kallas så, jag är van att pendla och har gjort det i tre år nu och planerar på att fortsätta ett bra tag till. Nu sa jag att jag är van vid att pendla, jag sa ingenting o att jag var duktig på det eller att jag tyckte om det. Faktum är att det kanske är på min top tio lista av saker som jag inte tycker om att göra...alls.
Men hursomhelst (jag vet att det inte ska sitta ihop, men skit samma för tillfället)
För mig finns det två sorters pendel-dagar eller hur jag nu ska kalla det som ännu inte har någon namn.
(försök hänga med)
Den första sorten: Man sitter, och sitter, och sitter och väntar på att tåget ska komma, man stirrar på klockan som vägrar röra sig och man önskar, åh vad man önskar, att man vore hemma! Minuterna kryper fram och allting känns så meningslöst och det känns som om man aldrig kommer komma hem samma dag.
Den andra sorten: Man sitter och väntar och tror att detta kommer bli som den första sortens dag men sen händer det, man ser något, eller hör något, som är så kul att man börjar småle...fnissar...skrattar och skrockar och försöker dölja det tills man börjar skratta åt att man sitter och skrattar för sig själv. Allting blir facinerande. Man är lugn, längtar hem och innan man vet det har tiden flygit iväg och man sitter på tåget, hem.
Jag önskar att jag kommer uppleva fler av den andra sorten än den första...
Eller egentligen inte glömt, bara trängt undan och inte tänkt på så mycket. Tåg, eller snarare väntan på dem...
Jag är en pendlare, om det kan kallas så, jag är van att pendla och har gjort det i tre år nu och planerar på att fortsätta ett bra tag till. Nu sa jag att jag är van vid att pendla, jag sa ingenting o att jag var duktig på det eller att jag tyckte om det. Faktum är att det kanske är på min top tio lista av saker som jag inte tycker om att göra...alls.
Men hursomhelst (jag vet att det inte ska sitta ihop, men skit samma för tillfället)
För mig finns det två sorters pendel-dagar eller hur jag nu ska kalla det som ännu inte har någon namn.
(försök hänga med)
Den första sorten: Man sitter, och sitter, och sitter och väntar på att tåget ska komma, man stirrar på klockan som vägrar röra sig och man önskar, åh vad man önskar, att man vore hemma! Minuterna kryper fram och allting känns så meningslöst och det känns som om man aldrig kommer komma hem samma dag.
Den andra sorten: Man sitter och väntar och tror att detta kommer bli som den första sortens dag men sen händer det, man ser något, eller hör något, som är så kul att man börjar småle...fnissar...skrattar och skrockar och försöker dölja det tills man börjar skratta åt att man sitter och skrattar för sig själv. Allting blir facinerande. Man är lugn, längtar hem och innan man vet det har tiden flygit iväg och man sitter på tåget, hem.
Jag önskar att jag kommer uppleva fler av den andra sorten än den första...
ser fram emot
det var ett tag sen
Men nu börjar det, det känner jag på mig. Nu börjar det snart. Det som många kallar "verkligheten" men egentligen vet vi visa människor att det är tillfälligt. Men nu ser jag fram emot det. Jag har något att se fram emot, eller några saker i alla fall. Och hur mycket än jag gillar att se fram emot saker, så räds jag alltid för att det inte blir av, bara för att jag har sett fram emot det, att jag på något sätt påverkade framtiden bara för att jag tänkte på det så mycket.
Och nu börjar detta låta alltför konstigt, eller hur? Och alltför kompicerat, jag vet.
Men jag ska lista det istället, för jag har lärt mig att det är enklast så, man ser det tydligare och man behöver inte alltid förklara hur det står till.
Jag ser fram emot
att börjar plugga igen
i hösten och regnet
att springa till tåget
för folk som ser mig springa tänker att "hon måste vara se till något ytterst viktigt"
att stressa och bäva inför varje inlämining och prov
och alltid be före och efter dem
men denna gång är det annorlunda och förhoppningsvis mycket roligare, och hur kan det misslyckas med lektioner som heter "Rawanda" eller "vad är genus?"
fast å andra sidan låter "tentamen" som något ur en japans skräckfilm...vilket det förmodligen kommer kännas som.
Men som sagt, det är ju tillfälligt, alla hoppas på något bättre i slutet.
Men nu börjar det, det känner jag på mig. Nu börjar det snart. Det som många kallar "verkligheten" men egentligen vet vi visa människor att det är tillfälligt. Men nu ser jag fram emot det. Jag har något att se fram emot, eller några saker i alla fall. Och hur mycket än jag gillar att se fram emot saker, så räds jag alltid för att det inte blir av, bara för att jag har sett fram emot det, att jag på något sätt påverkade framtiden bara för att jag tänkte på det så mycket.
Och nu börjar detta låta alltför konstigt, eller hur? Och alltför kompicerat, jag vet.
Men jag ska lista det istället, för jag har lärt mig att det är enklast så, man ser det tydligare och man behöver inte alltid förklara hur det står till.
Jag ser fram emot
att börjar plugga igen
i hösten och regnet
att springa till tåget
för folk som ser mig springa tänker att "hon måste vara se till något ytterst viktigt"
att stressa och bäva inför varje inlämining och prov
och alltid be före och efter dem
men denna gång är det annorlunda och förhoppningsvis mycket roligare, och hur kan det misslyckas med lektioner som heter "Rawanda" eller "vad är genus?"
fast å andra sidan låter "tentamen" som något ur en japans skräckfilm...vilket det förmodligen kommer kännas som.
Men som sagt, det är ju tillfälligt, alla hoppas på något bättre i slutet.
