serendipity me

De börjar med tacksamhet, väldigt ödmjukt och uppskattande. Så väldigt uppskattande. Avlägset och spirituellt. Men därefter börjar det närma sig denna sfär, detta liv. Men ännu inte om mig. Först om alla andra. Varenda en som jag kan tänka på. För alla andra förtjänar det trots att många inte vet. Att de förtjänar det. Alla förtjänar det. Min familj självkart. Alla utsatta och utsatta på alla möjliga vis som man kan vara utsatt på. Eller i? I vilket fall som helst är det synd om dessa individer, men jag hopar ihop dem till ”dom” och det får vara så. Och jag är medveten om detta och känner mig dum, känner att jag inte har någon ursäkt till varför jag inte tar mer tid till det här och känner att jag inte är beredd på svaret. Men jag fortsätter för att jag tror, ja jag tror innerligt och innerligen att det spelar någon roll.

Och sen, sen är det nog min tur, oftast, och efter all uppskattning så erkänner jag mig själv; en väldigt liten hjälplös individ som utan hjälp inte klarar sig och inte kommer klara sig, utan hjälp alltså. Därför ber jag om hjälp. Idag och i framtiden och jag tackar. Jag tackar från djupet av mig själv och den existens jag blivit tillgiven, benådad och välsignad med. Jag tackar. Jag tackar för all planering och all hänsyn som tagits utan mig och för min skull och som jag tar del av. Och om jag skulle fortsätta tacka i flera årtionden skulle jag ändå inte kunna tacka tillräckligt och genom att till och med säga det erkänner jag mig bristfällig och tackar även för det. För att jag får försöka en dag till. Och nu har tårarna redan runnit och det spelar ingen roll. Jag välkomnar dem medan jag fortsätter.

Jag beklagar, jag beklagar för allt och för mig själv och jag ber om ursäkt. Förlåt. Förlåt för att jag heller inte har något bättre att säga än förlåt. Det börjar likna en bekännelse nu och jag bekänner mina misstag som jag inte förträngt, de värsta och jag bekänner att jag är i behov av hjälp till den grad att jag inte kan andas utan hjälp. Jag behöver hjälp. Men jag inser snabbt att jag får lov att vara det, beroende. Att arrogans inte är nödvändigt eller önskvärt. Och jag beklagar ifall jag har varit arrogant, det var inte meningen, inte nu i alla fall.

Jag ber om nya chanser, om övervakning och om välsignelser. I kommande liv, ja för det är där jag kommer behöva dem som mest. Det är därför jag är här. Så snälla, snälla tills nästa liv, hjälp mig välja rätt och hjälp mig komma dit. Till den lovade eviga lyckan.

En sista gång, tack.

Det beror inte på något annat än vad som händer, när vi till exempel tänker en tanke med ord. Hade dem inte varit skulle vi tänkt tanken ändå?

Och i så fall hur mycket av det vi tänker skulle varit annorlunda?

Men vi kan aldrig få reda på det. Det är som att försöka gissa hur allt skulle varit hade jag till exempel inte suttit här idag och det går ju inte att gissa. Är inte det omöjligt? Det är nog omöjligt. Jag tror att det är omöjligt. Hade det varit möjligt hade vi kunnat undgå så många misstag. Så otroligt många misstag.

Första gången jag vaknade hörde jag röster i köket. Frukost? Ja, troligtvis. Jag rullade, nej, ramlade ur sängen. Ett, två, tre steg till dörren. Stadigt grepp.  Destination: toaletten. Tillbaka, värktablett, till sängen, den enda bekvämligheten. Kved och lyckades somna om. Andra gången jag vaknade hörde jag röster i köket. Frukost igen? Nej, inte troligt. Vänta, hur mycket är klockan egentligen? 1? 2? 3? Efter två men innan tre. Helt ok faktiskt. Endast kraft nog att byta överdel, tröja. Pyjamasbyxor, kan funka. Ett steg till. Destination: toaletten. Tillbaka, nej inte sängen, byt byxor och en värktablett. Sagt och gjort. Destination: köket. Vad nu då? Frukost? Lunch? Brunch? Och vem kom på det förresten? Brunch. Måste varit någon som alltid gick upp sent, men älskade frukost för mycket för att hoppa över det. Vem bryr sig? Kylskåpet? Nej. Men hittade något i alla fall. Mikro. Under tiden: dator. Ladda ner denna torrent? Ja. Tillbaka till köket. Ät, skölj ner med vad? Vatten? Saft? Lite av båda. Bra. Sådär. Klar? Tveksamt, men vågar inte ta några risker. Tillbaka till rummet. Nej inte sängen igen. Inte nu. Nedladdning slutfört. Tack. Får syn på högen med väskor, papper, böcker och allt som bör göras. Destination: toaletten. Tillbaka till rummet. Ligger ner, bara en minut, kanske två eller fem. Senare, destination: Tv eller nej, inga växter kan växa här, rummet. Jag frågade, nej jag bad, nej jag befallde någon köpa chips och choklad. Choklad, ja. Glöm för allt i världen inte bort chokladen! Sagt och han gjorde. En tredje värktablett. Film. Och choklad och vi överlever dagen.

”Ja små barn, vad vill ni bli när ni blir stora? Ni vet väl att ni kan bli vad som helst? Ingenting är omöjligt!"

Sanningar som vi fick höra som barn, men som i alla fall jag har nonchalerat. Och inte helt utan motiv, jag menar vi kan inte bli precis vad vi vill (vi är ändå begränsade till en viss del) och alla blir inte stora, i storlek om man tänker efter, på bredden liksom, jag kan inte bli kung till exempel eftersom jag skulle passa bättre som drottning, men tredje lagen lyder; ingenting är omöjligt. Det finns ju transvestiter.

Inte bara nära man var liten, utan fortfarande frågar man varandra och, sig själv vad man vill bli när man blir stor, fast nu har frågan blivit mer sofistikerad och jag ställer den som: vad ska jag göra i framtiden?

Hur löd då mitt svar när jag var yngre? Om jag tänker tillbaka har det inte alltid varit säkert, allting från advokat till läkare, lärare, tolk, tv-nyheter med mycket mera. Och däremellan kunde svaret också inte sällan vara ”jag vet inte”.

Men jag upptäckte allteftersom att jag saknade både färdighet, nerver och motivation att uppnå något av denna lista.

Jag kunde inte bli advokat när jag bit efter bit insåg och lärde mig hur komplicerat systemet var och hur mycket jag egentligen inte tålde den sortens byråkrati. Nej.

Jag kunde inte bli läkare eftersom jag vid åsynen av mina egna sår och skador grät oförtröstligt, sjukhus gör mig illamående, nästan lika mycket som matematiken som jag upptäckte behövdes för detta yrke. Nej.

Jag kunde inte bli lärare eftersom jag saknade både självförtroende och konsten att lära ut. Jag älskade skolan å andra sidan, och att söka till läraryrket har alltid lockat men någonting saknas ännu. Nej.

Jag kunde inte bli tolk när jag fick smaka på grammatikens bittra smak, och tydligen var det en viktig del av det hela, trots att jag ansåg att kroppsspråket kunde komplettera det jag saknade i rent grammatiska termer, men ändå. Nej.

Jag kunde inte bli ”tv-nyheter” när jag kom på att det fanns en skillnad mellan dem som sa nyheterna och dem som skrev nyheterna. Dessutom är det inte väl lite grymt att sitta ner och berätta dåliga och tråkiga nyheter hela dagen när man kan göra annat, som baka eller så. Nej.

Men nu kanske jag seglar för långt ute på livets hav för att förkasta och avvisa alla fåglar som kan vägar till säkrare kuster. (Wow)

Min senaste trend har varit att på något sätt, genom något jag kan bidra med (vilket är väldigt lite) vara med att skap förändringar, till det bättre. Det känns inte rätt, efter allt jag lärt mig, att endast säga ”hjälpa fattiga eller utsatta”. För det begränsar dem det handlar om och situationer där det behövs förändring på något sätt och förändringar behövs på många håll. Visst kunde jag gjort detta genom att bli något av det jag listade innan. Visst. Men nej, jag tror inte, och det är första gången jag skriver detta, att jag ville det.

Så jag har ännu inte valt ut en stjärna på himlen för att följa dess ljus, men jag har börjat, börjat, att hissa segel nu.