serendipity me

Det är nu när vi väl har lämnat in uppsatsen som paniken börjar bubbla. Tänk om jag glömde något? Tänk om vi skrev något helt galet utan att sen ändra på det? Tänk om jag missade något så otroligt viktigt? Tänk om och tänk om och tänk om hundra gånger till!

Det går liksom inte att vara helt säker på att allting är som det ska. Är allting som det ska?

Man ska ju läsa genom uppsaten innan man skickar in den. Men grejen är att när jag väl börjar läsa min egen uppsats så orkar jag aldrig läsa ut den. Det slutar alltid med att jag bara skummar genom de sista sidorna och ANTAR att allting är ok. Att anta är farligt. För oftast finns det små slarvfel, så onödiga slarvfel som jag kudne undvikit hade jag bara haft ork att verkligen, VERKLIGEN, läsa genom uppsatsen igen.

Men nu är det för sent, nu är den inlämnad och det finns inte mycket jag kan göra åt slarvfelen. Så jag måste komma över det  på nåt sätt. Film kanske? Hm. Får se.

Men det spelar ingen roll egentligen. Även om det finns slarvfel eller om den är näst intill perfekt. Sen kommer någon sitta där och disikera den, vår uppsats, och plocka isär den och peta på den och peka på den och ta upp varenda lilla fel och varenda punkt och stavelse. Så det känns ändå. Alltså det känns, det känns när någon kritiserar nåt som man hållt på med nu i....ja, väldigt länge! Det känns som om man blottar sig, en bit av sig själv för alla att se och kritisera. Det känns inte alls bra.

Meningen är att vi ska lära oss skriva uppsatser. Men jag tror vi lär oss mer än bara det, mycket mer.

does it hurt?

 

 

his face!!!!!!!! it's his face! and the one right behind him looks scared shitless! and the one with the white shirt is paler than the shirt!!!!!!!! it's so hilarious it's mean. I could write a novel about this, just goes on and on.....can't stop laughing!

 

 

vad gör jag nu då?

Nu är den (vågar jag säga det?) klar. I princip. SKa lämna in den imorgon. Och jag känner redan hur känslan av -wow-vad-skönt-nu-släpper-jag-allting sakta men säkert ersätts av jag-har-säkert-glömt-något-fan-också.

Men jag är nöjd över vad vi har gjort. Jag kan försvara den! Till slutet! Faller den så faller jag! never give up! Never give in! Fight! Fight till the end! Ride now! Ride for ruin and the worlds endiiiiing!!!! Deeeeath!! (deaaaath!) Deeeeath! (deaath!)



carried away much?
Nej, jag har så mycket jag vill skriva att jag inte borde skriva något alls. Det låter inte alls vettigt heller. Men nu är jag i alla fall klar med uppsatsen!

slutet närmar sig

Just nu återstår bara det som jag tycker är jobbigast, formalia. FORMALIA: hur det ska se ut, layout, typsnitt och teckensnitt med mera. Allt som gör allting tråkigt, fotnoter och hänvisningar hit och dit och bla bla bla….etc.

Men jag tror det kommer gå bra till slut. Nu är i alla fall det mesta klart, fattas bara en diskussion och metodredovisning och formalia. Sen är det i princip klart.

En titel också! Vi har ännu ingen titel.  Men de fixar sig nog. Jag har varit ovanligt lugn under den här uppsatsprocessen, ännu har jag inte brutit ihop (helt och hållet) och jag kan fortfarande nätt och jämnt titta på vad som fattas utan att ögonen tåras. Det är framsteg. Det är stora framsteg!

Wow.

Och det stora molnet som jag gått och oroat mig för, om jag någonsin kommer få jullov (nu är det sent för det, så jag borde säga vinterledighet) är inte längre ett problem. Jag har ju faktiskt haft ”lov” under hela uppsatstiden. Jag har latat mig, har kollat på film (om jag har kollat på film!) och jag har läst, bakat, sovit och gjort allt som brukar förknippas med lov (förutom det där med ”utomhus”).

Jag har haft en skön uppsatsprocess, om jag tänker efter.  Och snart är vi klara! Så jag har inget att klaga på längre.