serendipity me

the good kind

För just nu är det svårt, och egentligen vill jag inte göra någonting. När allting känns så fel. Jag vet vad jag borde göra, och kanske till och med hur jag ska gå till väga, men jag behöver motivation. Bra motivation. För just nu drivs jag av en energi som bygger på ilska och frustration. Det är inte hållbart. Jag vet det. Det kommer den stund då det tar slut, ilskan tar över och kvar blir jag med ingenting, igen. Därför är förändring en prioritering just nu.

Ska jag skriva ner det? Jag är inte ledsen, jag skulle hellre vilja vara det för ledsen kan tröstas. Jag är förtvivlad. Förvirrad.
Men detta är inte jag, det ska inte vara jag. Jag är glad, jag ser det positiva i allt; jag ser varje blad på grenen på trädet, inte det gröna. Jag ser solen genom dimman och mitt glas svämmar alltid över! Jag, jag, jag jag.....jag är trött på att skriva jag.

Lyckan finns, någonstans, den måste bara rotas fram och motivationen kommer inifrån, att tappa modet är som att ge upp och det är inget alternativ just nu. Förändring är en prioritering.

 

solen skiner alltid.

var eller är?

Ska man säga är död eller dog? Jag säger dog, döden är inte ett adjektiv i min ordbok.
Hursomhelst så tror inte jag att det finns mycket som jag kan skriva om döden som inte redan har sagts. Faktiskt.
Men jag tror det är chocken och föreställningen om hur personen, i sin fysiska form, inte längre finns kvar som är det svåraste. Ju tidigare man accepterar det desto lättare är det, men det är svårt att vara logisk och rationell när sorgen är överväldigande. Borta? För alltid? Beror på hur man ser det, anser jag. Det som jag har funderat på de senaste veckorna är det vad man lämnar efter sig. Jag vill dö, gå bort, eller vad man vill säga, nöjd med mig själv, utan ångest. Då menar jag inte att jag vill ha gjort en massa saker och rest hit och dit, nej, jag menar ha ett rent samvete. Det ska inte behöva vara svårt. Det är det som livets kamp handlar om.

Jag vill dö med ett gott samvete, ett lyckligt hjärta och en orubblig övertygelse om min själs existens och syfte.





För att du har varit en stark och modig person, för allt du varit med om och tagit dig genom, för din visdom som förs vidare genom alla som varit inblandade i ditt liv, för dig.
Rest in peace

"the trees are now turrning from green to gold"

Och snart är det inga löv kvar på träden. För de har fallit ner. Vissa säger att dem är döda.

Även om jag älskar hösten, väldigt mycket, och inte kommer sakna sommaren på ett tag, så kan jag inte låta bli att tänka..Tänk om det var min sista sommar? Och för att göra det mer effektfullt kommer jag hädanefter att säga >vi<

Tänk om det var vår sista sommar? Tänk om det var sista gången vi fick känna solens värmen på vår hud, eller den varma vindens fläkt i ansiktet. Sista gången vi gick ut och andades in friskt sommardoft av grönt, väcktes av sommarfåglarnas kvitter och sång, bina som surrade och alla insekter vi undvek (åtmistånde jag). Varje gång det blev så varmt att man gick omvägar för att hålla sig i skuggan (igen, jag) och när vi åt glass för att svalka oss utan att lyckas. För värmen var överallt.

Tänk om det var sista gången när det blåste som vi hörde suset i träden när vinden rörde deras blad. Vad kommer vi höra nu? När det inte finns blad på träden?

Jag älskar ändå hösten, för det är tillräckligt svalt för att fortfarande kunna vara ute och mörkret faller i lagom tid då man kan se stjärnorna innan kvällen. Inga myggor och massvis med skugga. Och de tillfällen som solen faktiskt skiner, då uppskattar man det som mest.



Jag har inget mer positivt att skriva, vad är det som händer med mig?

how do you judge them?

Inte bara för att jag har lånat om The Picture of Dorian Gray (för tredje gångnen) men jag har faktiskt tänkt på detta förut också. Just den här boken har ingen framsida, den är bara röd, gammal-dags. Så hur dömer jag den? Eller rättare sagt hur dömer någon annan som inte har läst boken, den? Värt att tänka på kanske?

Det kanske är därför som ofta människor vill att andra människor som är eller beter sig på vissa sätt, ska klä sig passande, för hur ska man annars döma dem? Om inte en typisk "bimbo" faktiskt klär sig på ett "bimbo" liknande sätt, hur ska man då veta vad hon är? Tänk  om man börjar prata, kanske till och med får bra kontakt och senare får reda på det, bimbo"! Hur ska man göra? Samma debatt gäller egentligen burkan, kvinnor som tvingas ta av den borde gå runt med -don't judge me by my cover- skyltar eller något.........Jag tycker det är fel, jag vet att jag själv gör det, och jag har fel. Dömandet efter utseendet är inte alltid bra, notera -inte alltid-, men sällan kanske? Det kanske är bra, sällsynta tillfällen? Eller så bara pratar jag strunt, som också kan stämma.

Jag minns i alla fall när vi i skolan skulle ha ett bok-prov i engelska B eller C, jag gillade inte boken, och jag hade mina aningar redan när jag såg framsidag. Så jag skrev något, som jag håller fast vid tills idag:

You can't judge a book by it's cover, but sometimes the title does give it all away.

Sant?

På tal om böcker har jag skaffa några fler nu, både kurslitteratur OCH skönlitteratur!
Med varje sida är jag tacksam för att jag kan läsa, jag kan faktiskt läsa, det är något inte alla kan, jag tar det inte för givet längre.  Jag kan och har möjlighet att läsa!
Fantastiskt.