serendipity me

Ibland vet jag helt enkelt inte när det är dags att lägga av

Det kan vara för att jag den senaste tiden har gått runt med termodynamikens grundlagar som mantra, ”ingenting försvinner, allting sprids!” och ihärdigt försökt komma på vad för sorts väder det är, hur det har bildats och varför samtidigt som jag tänker på ekosystem, biosfär och landskap. Eller så kan det vara för att ett flertal personer jag är bekant mig har befunnit sig på andra platser på jorden, eller andra biomer rättare sagt, vilket fått mig att fråga mig själv; vill inte jag också resa?

Hur som helst så har jag tänkt mycket på saken.

Bakgrund: Jag har (jag borde inte säga aldrig, men sällan) känt någon stor lust att resa. Dra iväg. Se och uppleva saker eller som många andra uttrycker det ”se världen”. Visst skulle det vara kul, och jag ska inte ljuga och säga att det inte frestar, att kunna släppa allt (=ansvar i de flesta fall) och bara njuta av, tja vad man nu vill njuta av.  Men jag har alltid varit en hardcore ”hemma bäst” person, så någon gång måste jag ju tillbaka, eller hem, eller i annat fall skapa mig ett nytt hem och då har jag ju inte bara rest, då har jag ju flyttat också. Då börjar det kanske om, tills man tröttnar igen, om det nu var anledning till att man flyttade, man var trött och ville ha en omväxlig. Just nu bara snackar jag skit för jag har väl ingen aning om varför folk reser eftersom jag själv aldrig rest eller verkligen velat göra det.

Vart var vi? Just det, termodynamikens grundlagar. Egentligen behöver man inte resa för att vara en del av världen, eftersom vi redan är det. Om ingenting försvinner menar jag. Tänk efter nu.

Om jag vill till säg, Singapore, bara för att jag tror att det kommer vara så mycket annorlunda är det ju i första hand kulturen jag syftar på och ibland även naturen.  Inte för att jag nu tror det finns mycket natur kvar i Singapore men det hör inte till poängen.  Men det är just det, naturen, om jag nu ska låtsas att jag lärt mig något den senaste månaden, består i princip av molekyler och atomer, mer eller mindre, sammansatta på olika utmärkande sätt. Och just det, massa grundämnen och mineraler också. Men allting sprider sig, och ingenting försvinner, eller hur? Ständig förändring.

Så jag är, med andra ord, en del av hela världen. Alla är det. En massa saker går igenom och förbi oss varje dag. Men eftersom jag är dålig på att förklara saker utan exempel, så är här ett exempel:

I Singapore finns en av världens största fontäner. Tänk nu om några vattenmolekyler som sköts genom en vattenstråle i den fontänen en månad senare avdunstade, bildade ett moln tillsammans med massa andra vattenmolekyler (m.m) och förflyttades med vinden till säg USA (otroligt jag vet men inte omöjligt!) Där det regnade någonstans, förflyttades/blandades/ omvandlades igen till sötvatten i kanske en sjö eller flod och användes sedan för att vattna en gigantisk majsodling. Majsen hamnar sedan bland annat som popcorn-korn i Willys och någon månad senare köper jag en påse popcorn-korn och gör, ja popcorn. Och utan att ha en aning om allt som det gått genom, hur det transporterats hit och alla omvandlingar som skett, sitter jag hemma och äter popcorn, som ur ett större (mycket större) perspektiv inte alls bara kommer från USA.  Så jag behöver inte resa för att vara med om världen. Jag är världen, vi är världen. Vi försvinner inte när vi dör och vi andas ju hela tiden till dess. Vi är med, liksom. I förändringen.

Hm. Jag tror bestämt att jag tappade tråden, och vem som än läser detta, någonstans mellan Singapore och majskorn.  Poängen är:  det är helt enkelt för dyrt om alla ska upp och resa iväg. Därför nöjer jag mig med att vara hemma, äta popcorn och kolla på andras semesterbilder. Vilket påminner mig om att vi har lite majskorn i skafferiet

Finally I manage to say it, or at least admit to it and it’s a big step to make. I hereby confess that I'm a quitter. I really am and there is no other word for it, no synonym to make it sound better. It is what it is. And I from now on will not pretend otherwise.

It took me long enough to realize what I actually was, and now I can say it (out loud, say it). I am a quitter. I quit things faster than I can figure them out. I never do the whole “never give up” thing because it would be a lie. If I see trouble I will most likely run. If something is too hard I would most likely not do it at all or take the easy way out. More often I’m just too lazy.

Up for a challenge? Not today thank you, I’ll pass.

But is it such a bad thing to realize and recognize your own limits? Is it as awful and horrible as it sounds, to be what I now know that I am?

Honestly, yes it is.  It is just as awful and horrid as it sounds.

It’s frustrating not to be able to finish anything and feel really good about it or about myself. I hate the constant doubts. And I hate the feeling of needing to run away whenever things take a wrong turn or don’t end up like I thought they would. I hate the feeling of never being satisfied because I know I just took the easy way out instead of actually doing something “the right way”. I hate not being able to do or plan to do things because the mere thought of them screams: “hard work, quitters be aware!” Or how I can never try anything new because I’m terrified of the outcome, because I doubt everything before I have even tried it, afraid I won’t ever be able to handle it, whatever it is. And once I do try it and it’s not what I had in mind, I feel defeated, crushed and utterly useless. And so I run away again.

But how do I turn it around? How do I force myself to stay put and not quit without feeling like the world is on my shoulders? As I said it’s a big step, for me it’s huge. Somehow I know it’s possible. Somehow it is, I just haven’t figured it out yet.

(This is probably one of the most personal and self revealing posts I have ever written. Oh. )