serendipity me

I doubt that this count as genuine happiness.

I don’t think you know this, though you could have guessed it I guess, but I’m one of those crazy people who obsess over things after just finding out about them. Or not really. See it’s not all easy explaining all the crazy shizz that goes on inside of me (yeah, I went there) but here is a try, or preview. First you should know two things about me, no actually you don’t need to know them at all, but:

1) It doesn’t take much to make my day (I could write please me, but it’s too early in the morning for words that have more than one meaning)

2) It doesn’t take much to ruin my day, either (or get me down, you get the point)

I guess it is counterbalance or something. And you could be thinking “what’s so bad about that?” Oh, I’ll tell you what’s so bad about that. This: THERE IS NO IN BETWEEN! There is no in between! (repeating stuff and not caring) I can be really happy and excited about something, could be almost anything OR I’m really sad or irritated. There is no in between. It’s either this or that. And it sucks. Especially when/if the same thing causes both reactions (or emotions to be more precise).

Say I find something really cool, funny, interesting and get into it. Really get into it. It makes my day, heck it makes my week if I can keep it up without cracking, (we’ll soon get to the cracking) and at that point nothing, nothing can get me down, this something replaces and pushes away all other crap, helps me drown the surfacing thoughts about “the bad” things. Because all I think about is the “happy” something that makes me happy. And I’m floating on clouds, and smiling inappropriately and giggling when I should not giggle and it’s all fun and great until I realize something else (I know it’s difficult but try to keep up).  And this is where I start to crack. The smile turns into a frown and the happy thoughts are cast away and I’m open for destruction from within (or out depending on how you see it). Why? Because all it takes is a little thought, for instance I could realize that something is very, VERY unlikely to happen or that it’s so close that if I had the courage I could reach out and grab it but and at the same time couldn’t be more far away. And so it begins; the decline. And unless I find a way to turn it around, somehow, I get stuck in a downwards spiral until I find something else to occupy my mind/thoughts with. Something to replace it with, forget it with.
It adds to the load of self pity the fact that I never actually dare to do something to change my own situation.

And the problem is that I always need something new, something new to obsess over or care about, something to make me “happy” because I don’t want to be “sad”. Because there is no in between. There is no in between…

Eller så har jag för mycket tid över

Det är inte så att jag uppmuntrar det här sättet att tänka på, men eftersom jag bor i världen som den är idag, så har jag inte mycket annat val. Obs, jag har fortfarande ett val, eller ja få, men eftersom jag är mer lat idag än vanligt så utgår jag från detta som ett faktum.

Häger du inte med? Det är ok, det gör inte jag heller och imorgon minns ingen av oss något av detta ändå. Bra. Nu forstätter jag med mitt gnällande, tack.

Det är inget nytt (alltså jag har skrivit om det, mer eller mindre, förr) men det återkommer ofta, för att ja varför inte liksom? Det där med att bli stor, växa upp, bli vuxen och allt det som egentligen inte måste ha med mognad att göra, jag är inte alltid mogen men jag försöker, tro mig. Och sen kommer det: vad göra?

Ack och ve, jag vet att man inte måste göra en sak hela livet ut, men man ska ju börja någonstans eller hur? Jag har ingen aning om vart detta någonstans är för mig, och jag tror många fler är minst lika vilsna om inte ännu mer. Det slog mig inte omkull direkt för som sagt så är det en återkommande grej, vad ska vi göra? Imorgon? Om ett år? Om tre år? Vem vet? Gud vet! Hur ska jag veta?

Just nu tänker jag på sommarjobb eftersom jag var tvungen att skriva CV och brev och jag insåg att det var så löjligt, inte att skriva ett CV eller söka sommarjobb, men hur jag gjorde det, det känns så löjligt. Många jag har pratat med säger till och med att man ska marknadsföra sig själv på det sättet. Jag å andra sidan kallar det för vad det är. CV: att sälja sig själv till bästa pris. Och sen sitter jag där och ska skriva ihop något om att jag är bra och att dem borde anställa mig för jag har något att tillföra. Hm. Det känns löjligt för att jag har inget att tillföra, jag vill ha ett sommarjobb och det står det redan. Varför ska vi trampa runt gröten eller hur man nu säger, kan vi inte gå rak på sak? Jag vill ha ett sommarjobb, och du vill ha någon arbetare som inte kostar alltför mycket. Perfekt. Räck mig ”avtalet” som tillåter dig att hyra min kropp och arbetskraft under ett x antal veckor. Och världen kommer fortsätta rotera.

Because you don’t know you’re dreaming!

And because you can’t make this shit up. Like seriously, why or when would I ever imagine being a tourist in London, having Dorian Gray as a tour guide asking “what do you want to do”, to which I simply respond “I don’t know, what is there to do in London?”

I have always been obsessed with my own dreams. Note: my OWN dreams. I have never been a fan of hearing about other people's, because I would always think, well it is just a dream. But not when it comes to mine, no, mine are special, personal, and very interesting. But I guess everyone is a bit self-centered, some of us, dare I say are just more open about it.

So to pick up an old forgotten habit of mine (see, this is proof of my lacking ability to stick with things), I have decided, again, to write a dream journal. Because for one, it’s so fascinating, and well because one should always have something good to read when bored. Hopefully I will be able to write down as many as I can, and not give up or become too lazy. No actually I just hope I won’t be lazy.

So what was Dorian’s reply in my dream about what to do in London?  “London you know it’s big. It’s famous for its…bigness”