cyborg ninja? / Raiden från mgs4!!
"I am lightning....The rain transformed"
en dröm jag hade inatt påminde mig om hur mycket jag faktiskt gillade/gillar mgs4
"sånt händer"
Men gör det verkligen det?
För när "det", vad "det" än är, händer så tycker man, eller jag, att man är den enda som har råkat ut för det. Ganska jobbigt att höra "sånt händer" just då. Trots att man, jag, vet att "sånt" faktiskt händer och kan hända, så bryr man, jag, sig inte om det ändå. Det finns visserligen en tröst i att få veta att ens "olyckor", vad de än må vara, händer andra människor också, men ibland så känns det inte så, och då tänker man, jag, såhär:
Sånt händer, tydligen bara mig.
Men så är det ju inte, för som sagt, sånt händer! Så le och ta emot :D
Imorgon ska jag fika med, ingen mindre, än min vän! :)
För när "det", vad "det" än är, händer så tycker man, eller jag, att man är den enda som har råkat ut för det. Ganska jobbigt att höra "sånt händer" just då. Trots att man, jag, vet att "sånt" faktiskt händer och kan hända, så bryr man, jag, sig inte om det ändå. Det finns visserligen en tröst i att få veta att ens "olyckor", vad de än må vara, händer andra människor också, men ibland så känns det inte så, och då tänker man, jag, såhär:
Sånt händer, tydligen bara mig.
Men så är det ju inte, för som sagt, sånt händer! Så le och ta emot :D
Imorgon ska jag fika med, ingen mindre, än min vän! :)
mardrömmar
vad drömmer du om?
Vad är en mardröm för dig?
För mig är en mardröm en läskig dröm, en hemsk dröm, som man kommer ihåg väldigt tydligt, men helst av allt bara vill glömma, trots att man har en konstig nyfikenhet till varför man drömde den alls. För mig är mardrömmar nåt hemskt som händer, som skulle kunna hända i verkligeheten, ja med vissa undantag förstås.
Jag brukar inte drömma mardrömmar på så sätt att jag ser monster eller andra läskiga figurer som inte finns i verkligheten. Inte heller att jag dör, faller, drunknar eller såna hemska saker.
Till exempel;
att jag i drömmen blir så förbannad av något orättvist att jag faktiskt vaknar av ilskan- hänt
att jag drömmer att en nära dör, även om det inte är på nåt hemskt sätt, och vaknar av att jag gråter- hänt
att jag måste springa ifrån någon som jag misstänker vill mig eller någon annan illa- hänt
att jag inte har tillräckligt med tid- hänt
att någon äter nåt fruktansvärt äckligt och jag vet om det- hänt
och som för en natt sen
att pedofilen från "the lovely bones" står utanför min dörr och stirrar på mig, och eftersom jag är den fegis som jag är, drar jag täcket för ansiktet, på riktigt, tills jag vaknar och inser att det bara var en marrdröm.....
"How sad it is! I shall grow old, and horrid, and dreadful. But this picture will remain always young. It will never be older than this particular day of June. . . . If it was only the other way! If it was I who were to be always young, and the picture that were to grow old! For this--for this--I would give everything! Yes, there is nothing in the whole world I would not give!"
Somebody should have told Mr. Dorian Gray to be careful when wishing for the impossible!
And yes, for anyone interested, I have dreamt of him already.......
Hopes you have an awesome weekend!
Vad är en mardröm för dig?
För mig är en mardröm en läskig dröm, en hemsk dröm, som man kommer ihåg väldigt tydligt, men helst av allt bara vill glömma, trots att man har en konstig nyfikenhet till varför man drömde den alls. För mig är mardrömmar nåt hemskt som händer, som skulle kunna hända i verkligeheten, ja med vissa undantag förstås.
Jag brukar inte drömma mardrömmar på så sätt att jag ser monster eller andra läskiga figurer som inte finns i verkligheten. Inte heller att jag dör, faller, drunknar eller såna hemska saker.
Till exempel;
att jag i drömmen blir så förbannad av något orättvist att jag faktiskt vaknar av ilskan- hänt
att jag drömmer att en nära dör, även om det inte är på nåt hemskt sätt, och vaknar av att jag gråter- hänt
att jag måste springa ifrån någon som jag misstänker vill mig eller någon annan illa- hänt
att jag inte har tillräckligt med tid- hänt
att någon äter nåt fruktansvärt äckligt och jag vet om det- hänt
och som för en natt sen
att pedofilen från "the lovely bones" står utanför min dörr och stirrar på mig, och eftersom jag är den fegis som jag är, drar jag täcket för ansiktet, på riktigt, tills jag vaknar och inser att det bara var en marrdröm.....
"How sad it is! I shall grow old, and horrid, and dreadful. But this picture will remain always young. It will never be older than this particular day of June. . . . If it was only the other way! If it was I who were to be always young, and the picture that were to grow old! For this--for this--I would give everything! Yes, there is nothing in the whole world I would not give!"
Somebody should have told Mr. Dorian Gray to be careful when wishing for the impossible!
And yes, for anyone interested, I have dreamt of him already.......
Hopes you have an awesome weekend!
idrott igen
Varning känsliga läsare
Förra tisdagen hade vi idrott, och det jag skriver nu tänker inte jag ångra att jag skrev.
Om du (pfft, som om någon läser detta) tycker om idrott och allt vad det innebär råder jag dig att vända bort, klicka förbi och strunta i att läsa detta.
Jag har aldrig försökt dölja min ovänskap till idrotten. Jag erkänner det offentligt, jag hyser stort agg mot idrotten. Alltså lektionen idrott, gympa. Men i tisdags var vi där igen, man kan ju bara skolka så mycket, och med bitterhet gick jag dit. Till den så kallade lektionen. Jag tänker inte erkänna idrotten som ett riktigt ämne, varken nu eller inom någon snar framtid, jag törs nog, denna gång, säga aldrig!
Jag tänker inte sparka en boll bara för att någon säger att jag ska det. Jag tänker inte tvinga mig själv till att klättra och hoppa när jag inte vill det. Jag tänker inte låtsas att jag gillar något som jag verkligen inte gillar. Lägg märke till att jag inte skrev hatar, för jag hatar inte idrotten. Det fanns en tid, en härlig tid för längesen, då idrotten var rolig, då jag fick leka och kunde skratta åt mig själv och andra, då jag inte märkte av att jag tränade och mådde toppen, en tid då jag såg fram emot att byta om till gympan och tanken på omkländningsrum inte fick mig att rysa. Den tiden fanns, men nu är den förbi.
Jag ser och hör hur de springer, flåsar, rodnar, svettas och pustar. Varför? För att ni ska få betyg i det? Eller för att någon säger åt er att göra så?
Min lärare ljuger dessutom, "trender" snackar han om, "tränings trender" och ingen reagerar. Hur kan "intervall" ha varit en "trend" tre år i rad? "Avslappnig", snackar han om, "avslappningsövningar" och vi har inte gjort det mer än en gång, och den räknas inte eftersom vi låg på obekväma "mattor" i 5 minuter! "Det finns olika sätt att träna och allting passar inte alla" Jag förstår inte hur man kan säga så men ändå inte variera "lektionerna" så att de passar alla, även mig! "Bra för hjärtat" mitt hjärta mår inte alls bra om jag tvingar det att ogilla saker, det är inte alls bra för mitt hjärta!
Märk hur jag skrev att jag tvingar det att ogilla saker. Jag ogillar idrotten, kärlek hör hjärtat till. Jag känner ingen kärlek till idrotten, därför finns inget för det i mitt hjärta. Så varje gång vi har idrott så tvingas mitt hjärta känna det, fientlighet.
Förra tisdagen hade vi idrott, och det jag skriver nu tänker inte jag ångra att jag skrev.
Om du (pfft, som om någon läser detta) tycker om idrott och allt vad det innebär råder jag dig att vända bort, klicka förbi och strunta i att läsa detta.
Jag har aldrig försökt dölja min ovänskap till idrotten. Jag erkänner det offentligt, jag hyser stort agg mot idrotten. Alltså lektionen idrott, gympa. Men i tisdags var vi där igen, man kan ju bara skolka så mycket, och med bitterhet gick jag dit. Till den så kallade lektionen. Jag tänker inte erkänna idrotten som ett riktigt ämne, varken nu eller inom någon snar framtid, jag törs nog, denna gång, säga aldrig!
Jag tänker inte sparka en boll bara för att någon säger att jag ska det. Jag tänker inte tvinga mig själv till att klättra och hoppa när jag inte vill det. Jag tänker inte låtsas att jag gillar något som jag verkligen inte gillar. Lägg märke till att jag inte skrev hatar, för jag hatar inte idrotten. Det fanns en tid, en härlig tid för längesen, då idrotten var rolig, då jag fick leka och kunde skratta åt mig själv och andra, då jag inte märkte av att jag tränade och mådde toppen, en tid då jag såg fram emot att byta om till gympan och tanken på omkländningsrum inte fick mig att rysa. Den tiden fanns, men nu är den förbi.
Jag ser och hör hur de springer, flåsar, rodnar, svettas och pustar. Varför? För att ni ska få betyg i det? Eller för att någon säger åt er att göra så?
Min lärare ljuger dessutom, "trender" snackar han om, "tränings trender" och ingen reagerar. Hur kan "intervall" ha varit en "trend" tre år i rad? "Avslappnig", snackar han om, "avslappningsövningar" och vi har inte gjort det mer än en gång, och den räknas inte eftersom vi låg på obekväma "mattor" i 5 minuter! "Det finns olika sätt att träna och allting passar inte alla" Jag förstår inte hur man kan säga så men ändå inte variera "lektionerna" så att de passar alla, även mig! "Bra för hjärtat" mitt hjärta mår inte alls bra om jag tvingar det att ogilla saker, det är inte alls bra för mitt hjärta!
Märk hur jag skrev att jag tvingar det att ogilla saker. Jag ogillar idrotten, kärlek hör hjärtat till. Jag känner ingen kärlek till idrotten, därför finns inget för det i mitt hjärta. Så varje gång vi har idrott så tvingas mitt hjärta känna det, fientlighet.
"vad gjorde DU nyårsafton?"
being the badass that I am, almost burnt a car, YOU?
För vad gör man nyårsafton? Och ursäkta om jag är brutalt ärlig just nu, men nyår är bara, för vissa, ännu en anledning att supa, fast med fyverkeri. Och fyverkeri är bara att, bokstavligt talat, bränna pengar. Bokstavligt.
Men jag tänker inte låtsas vara ett helgon, jag menar jag gör det också, det vill säga skjuter raketer, inte det där med att supa.
Och sen kommer frågan; vad gjorde DU? jag vill inte veta, vad du gjorde menar jag. Jag bryr mig inte så mycket, för att igen vara brutalt ärlig, om inte du har gjort nåt utöver det vanliga, alltså utöver "festen" så vill jag inte veta. Och säg inte att just denna fest som du var på var mest speciell, för alla är väl det, bara för någon annna. Och de går alla ut på samma sak. Så nej tack. Jag behöver inte veta, men tack för att du ville dela med dig.
Men vad hemsk du är då! Varför säger du så?
Jo, för att jag vet, att dessa tillfällen oftast jämförs och betygsätts och analyseras och dateras för kommande år.
Vart var du? Med vem var du? Vad gjorde du?
När folk vill veta vad du har gjort är det, mer än sällan, för att dem vill veta, och övertyga sig själva om, hur mycket roligare dem hade än dig.
Är i alla fall min uppfattning. Och jag gillar heller inte "årets händelser". Och säg inte hur bra det har varit, för 2009 var ett helt fett stort bevis på hur lite gott det faktiskt finns kvar i världen, hur sällsynta och underbara de goda stunderna är och djupt inne i skiten vi sitter. Fast sånt får man inte snacka om, "förstöra stämingen" nejdå. Sånt stämplas som osannolika teorier som någon jobbar väldigt hårt med att täcka över.
Och angående bilen, som jag nästan sprängde, helt sant! Ja, den sprängdes inte, men nästan.
Varje år, eller ja varje nyår, så händer någon "olycka" när vi skjuter raketer. Antingen bränner jag mig (har hänt) eller så förstörs någons jacka (har hänt) eller så går något annat snett (händer alltid!). Så i år var inget undantag.
Jag tänder en raket (tack och lov väldigt liten) och håller den i handen (cause that's what the cool kids do...and also the stupid ones). Jag försöker tända den, tänder den och min lillebror skriker till, inte skriker, mer ropar. Och jag inser att jag inte håller den ordentligt, innnan jag hinner göra något skjuter den iväg och vi stirrar förskräckt på hur den far iväg mot en bil! Typ den enda bilen i närheten. Som vanligt.
Hamnar någonstans vid bilen och SMÄLL! rök.....
Jag tänkte inte mycket mer på det, började inte brinna eller något allvarlig.
Men sen kom bilens ägare, ett par, och satte sig i bilen. En av dem gick ut ur bilen, kollade på rutan....fan, tänkte jag, åk bara! Men nej, personen går ut för att kolla närmare, fan också! tänkte jag. Och samtidigt som personen inspekterade sin bil formades unanflykter inom mig;
skyll på min lillebror, små pojkar kan ingenting!
nej, kan jag ju inte, de såg inte att det var vi, säg bara att gärningsmännen sprang bort!
hallå eller, låtsats bara att du inte kan svenska så skiter dem i det!
Men inget hände, inte vad jag vet, de sa inget, kanske inte såg något? Det var ändå rätt mörkt. Eller så hade inget hänt. Får nog aldrig veta.
Och om "planer för det nya året" :
Same crap, different year.
För vad gör man nyårsafton? Och ursäkta om jag är brutalt ärlig just nu, men nyår är bara, för vissa, ännu en anledning att supa, fast med fyverkeri. Och fyverkeri är bara att, bokstavligt talat, bränna pengar. Bokstavligt.
Men jag tänker inte låtsas vara ett helgon, jag menar jag gör det också, det vill säga skjuter raketer, inte det där med att supa.
Och sen kommer frågan; vad gjorde DU? jag vill inte veta, vad du gjorde menar jag. Jag bryr mig inte så mycket, för att igen vara brutalt ärlig, om inte du har gjort nåt utöver det vanliga, alltså utöver "festen" så vill jag inte veta. Och säg inte att just denna fest som du var på var mest speciell, för alla är väl det, bara för någon annna. Och de går alla ut på samma sak. Så nej tack. Jag behöver inte veta, men tack för att du ville dela med dig.
Men vad hemsk du är då! Varför säger du så?
Jo, för att jag vet, att dessa tillfällen oftast jämförs och betygsätts och analyseras och dateras för kommande år.
Vart var du? Med vem var du? Vad gjorde du?
När folk vill veta vad du har gjort är det, mer än sällan, för att dem vill veta, och övertyga sig själva om, hur mycket roligare dem hade än dig.
Är i alla fall min uppfattning. Och jag gillar heller inte "årets händelser". Och säg inte hur bra det har varit, för 2009 var ett helt fett stort bevis på hur lite gott det faktiskt finns kvar i världen, hur sällsynta och underbara de goda stunderna är och djupt inne i skiten vi sitter. Fast sånt får man inte snacka om, "förstöra stämingen" nejdå. Sånt stämplas som osannolika teorier som någon jobbar väldigt hårt med att täcka över.
Och angående bilen, som jag nästan sprängde, helt sant! Ja, den sprängdes inte, men nästan.
Varje år, eller ja varje nyår, så händer någon "olycka" när vi skjuter raketer. Antingen bränner jag mig (har hänt) eller så förstörs någons jacka (har hänt) eller så går något annat snett (händer alltid!). Så i år var inget undantag.
Jag tänder en raket (tack och lov väldigt liten) och håller den i handen (cause that's what the cool kids do...and also the stupid ones). Jag försöker tända den, tänder den och min lillebror skriker till, inte skriker, mer ropar. Och jag inser att jag inte håller den ordentligt, innnan jag hinner göra något skjuter den iväg och vi stirrar förskräckt på hur den far iväg mot en bil! Typ den enda bilen i närheten. Som vanligt.
Hamnar någonstans vid bilen och SMÄLL! rök.....
Jag tänkte inte mycket mer på det, började inte brinna eller något allvarlig.
Men sen kom bilens ägare, ett par, och satte sig i bilen. En av dem gick ut ur bilen, kollade på rutan....fan, tänkte jag, åk bara! Men nej, personen går ut för att kolla närmare, fan också! tänkte jag. Och samtidigt som personen inspekterade sin bil formades unanflykter inom mig;
skyll på min lillebror, små pojkar kan ingenting!
nej, kan jag ju inte, de såg inte att det var vi, säg bara att gärningsmännen sprang bort!
hallå eller, låtsats bara att du inte kan svenska så skiter dem i det!
Men inget hände, inte vad jag vet, de sa inget, kanske inte såg något? Det var ändå rätt mörkt. Eller så hade inget hänt. Får nog aldrig veta.
Och om "planer för det nya året" :
Same crap, different year.
