hörs tysta böner?
De börjar med tacksamhet, väldigt ödmjukt och uppskattande. Så väldigt uppskattande. Avlägset och spirituellt. Men därefter börjar det närma sig denna sfär, detta liv. Men ännu inte om mig. Först om alla andra. Varenda en som jag kan tänka på. För alla andra förtjänar det trots att många inte vet. Att de förtjänar det. Alla förtjänar det. Min familj självkart. Alla utsatta och utsatta på alla möjliga vis som man kan vara utsatt på. Eller i? I vilket fall som helst är det synd om dessa individer, men jag hopar ihop dem till ”dom” och det får vara så. Och jag är medveten om detta och känner mig dum, känner att jag inte har någon ursäkt till varför jag inte tar mer tid till det här och känner att jag inte är beredd på svaret. Men jag fortsätter för att jag tror, ja jag tror innerligt och innerligen att det spelar någon roll.
Och sen, sen är det nog min tur, oftast, och efter all uppskattning så erkänner jag mig själv; en väldigt liten hjälplös individ som utan hjälp inte klarar sig och inte kommer klara sig, utan hjälp alltså. Därför ber jag om hjälp. Idag och i framtiden och jag tackar. Jag tackar från djupet av mig själv och den existens jag blivit tillgiven, benådad och välsignad med. Jag tackar. Jag tackar för all planering och all hänsyn som tagits utan mig och för min skull och som jag tar del av. Och om jag skulle fortsätta tacka i flera årtionden skulle jag ändå inte kunna tacka tillräckligt och genom att till och med säga det erkänner jag mig bristfällig och tackar även för det. För att jag får försöka en dag till. Och nu har tårarna redan runnit och det spelar ingen roll. Jag välkomnar dem medan jag fortsätter.
Jag beklagar, jag beklagar för allt och för mig själv och jag ber om ursäkt. Förlåt. Förlåt för att jag heller inte har något bättre att säga än förlåt. Det börjar likna en bekännelse nu och jag bekänner mina misstag som jag inte förträngt, de värsta och jag bekänner att jag är i behov av hjälp till den grad att jag inte kan andas utan hjälp. Jag behöver hjälp. Men jag inser snabbt att jag får lov att vara det, beroende. Att arrogans inte är nödvändigt eller önskvärt. Och jag beklagar ifall jag har varit arrogant, det var inte meningen, inte nu i alla fall.
Jag ber om nya chanser, om övervakning och om välsignelser. I kommande liv, ja för det är där jag kommer behöva dem som mest. Det är därför jag är här. Så snälla, snälla tills nästa liv, hjälp mig välja rätt och hjälp mig komma dit. Till den lovade eviga lyckan.
En sista gång, tack.
