worst case scenario?
I fail.
Men sen då? Vad händer sen?
Jag förstår all frustration det skulle innebära, den känslan av hopplöshet och nederlag. Här har jag gått runt och bävat och hoppats på mirakel och sen misslyckas jag ändå och det visar sig att "jag gjorde mitt bästa" tydligen inte var tillräckligt. Att jag skulle gjort det och fortfarande misslyckats. Och jag vet hur larvigt det egentligen är och hur onödigt det är att gå runt och tänka dessa tankar men ändå gör jag det för, för mig är det verkligt. Och det är klart det är verkligt, för alla egentligen.
Jag vet att jag troligen, om jag får underkänt, skulle göra om det och då behöva gå genom allt det här en gång till, och fortsätta så tills jag klarar provet. Men jag erkänner att jag önskar, mer än mycket just nu, att jag bara klarar mig. För jag är inte en sån person som kan "släppa" saker hur lätt som helst, i alla fall inte de som jag vet var onödiga "misstag". Jag minns fortfarande frågor från prov i högstadiet som jag fick fel på. Vilka verb jag inte lyckades böja eller blandade ihop. Från gymnasiet, vad jag skulle ha skrivit istället för högre betyg eller vad jag skulle pluggat mer på. Allt det där som klassas onödigt hos de flesta av oss (och med all rätt), går jag och ältar på. Patetiskt jag vet.
Men det är väl så? Att man lär sig av sina misstag, så skulle jag misslyckas nu kommer jag troligen att alltid komma ihåg det jag hade fel på. Till exempel: aktivt kol löser fett. Det kommer jag aldrig glömma för det hade jag fel på när jag skrev ett naturprov. I nian.
Och hur förberedd är förberedd? Jag skulle kunna läsa om många kapitel (och det är väldigt många kapitel) och fortfarande känna mig osäker, fortfarande ha känslan av att något saknas. Och det brukar ju bli så, just det man glömde, just det meningen man i all hast skummade eller rent av hoppade över, det kommer. Det kommer tillbaka bara för att reta en, som en smäll i ansiktet. Typ.
Fast hur mycket jag nu än låter som en perfektionist så är jag inte det, tvärtom långt ifrån. Småfel är helt ok, ju längre bort man kommer från det perfekta desto bättre, men det innebär inte att jag tänker skriva fel med flit, nej. Jag menar att om man nu får något fel här och där, sådär typiskt nära gränsen till fullpott, så är det bra. Själv ser jag det som en påminnelse om hur pass mänskliga vi är. Får oss ner på jorden liksom.
Saken är den att jag skulle kunna sitta och skriva om det här hur mycket som helst, men det kommer inte hjälpa mig. Jag måste fortsätta plugga nu...
Men sen då? Vad händer sen?
Jag förstår all frustration det skulle innebära, den känslan av hopplöshet och nederlag. Här har jag gått runt och bävat och hoppats på mirakel och sen misslyckas jag ändå och det visar sig att "jag gjorde mitt bästa" tydligen inte var tillräckligt. Att jag skulle gjort det och fortfarande misslyckats. Och jag vet hur larvigt det egentligen är och hur onödigt det är att gå runt och tänka dessa tankar men ändå gör jag det för, för mig är det verkligt. Och det är klart det är verkligt, för alla egentligen.
Jag vet att jag troligen, om jag får underkänt, skulle göra om det och då behöva gå genom allt det här en gång till, och fortsätta så tills jag klarar provet. Men jag erkänner att jag önskar, mer än mycket just nu, att jag bara klarar mig. För jag är inte en sån person som kan "släppa" saker hur lätt som helst, i alla fall inte de som jag vet var onödiga "misstag". Jag minns fortfarande frågor från prov i högstadiet som jag fick fel på. Vilka verb jag inte lyckades böja eller blandade ihop. Från gymnasiet, vad jag skulle ha skrivit istället för högre betyg eller vad jag skulle pluggat mer på. Allt det där som klassas onödigt hos de flesta av oss (och med all rätt), går jag och ältar på. Patetiskt jag vet.
Men det är väl så? Att man lär sig av sina misstag, så skulle jag misslyckas nu kommer jag troligen att alltid komma ihåg det jag hade fel på. Till exempel: aktivt kol löser fett. Det kommer jag aldrig glömma för det hade jag fel på när jag skrev ett naturprov. I nian.
Och hur förberedd är förberedd? Jag skulle kunna läsa om många kapitel (och det är väldigt många kapitel) och fortfarande känna mig osäker, fortfarande ha känslan av att något saknas. Och det brukar ju bli så, just det man glömde, just det meningen man i all hast skummade eller rent av hoppade över, det kommer. Det kommer tillbaka bara för att reta en, som en smäll i ansiktet. Typ.
Fast hur mycket jag nu än låter som en perfektionist så är jag inte det, tvärtom långt ifrån. Småfel är helt ok, ju längre bort man kommer från det perfekta desto bättre, men det innebär inte att jag tänker skriva fel med flit, nej. Jag menar att om man nu får något fel här och där, sådär typiskt nära gränsen till fullpott, så är det bra. Själv ser jag det som en påminnelse om hur pass mänskliga vi är. Får oss ner på jorden liksom.
Saken är den att jag skulle kunna sitta och skriva om det här hur mycket som helst, men det kommer inte hjälpa mig. Jag måste fortsätta plugga nu...
Kommentarer
Trackback
