serendipity me

Det är nu när vi väl har lämnat in uppsatsen som paniken börjar bubbla. Tänk om jag glömde något? Tänk om vi skrev något helt galet utan att sen ändra på det? Tänk om jag missade något så otroligt viktigt? Tänk om och tänk om och tänk om hundra gånger till!

Det går liksom inte att vara helt säker på att allting är som det ska. Är allting som det ska?

Man ska ju läsa genom uppsaten innan man skickar in den. Men grejen är att när jag väl börjar läsa min egen uppsats så orkar jag aldrig läsa ut den. Det slutar alltid med att jag bara skummar genom de sista sidorna och ANTAR att allting är ok. Att anta är farligt. För oftast finns det små slarvfel, så onödiga slarvfel som jag kudne undvikit hade jag bara haft ork att verkligen, VERKLIGEN, läsa genom uppsatsen igen.

Men nu är det för sent, nu är den inlämnad och det finns inte mycket jag kan göra åt slarvfelen. Så jag måste komma över det  på nåt sätt. Film kanske? Hm. Får se.

Men det spelar ingen roll egentligen. Även om det finns slarvfel eller om den är näst intill perfekt. Sen kommer någon sitta där och disikera den, vår uppsats, och plocka isär den och peta på den och peka på den och ta upp varenda lilla fel och varenda punkt och stavelse. Så det känns ändå. Alltså det känns, det känns när någon kritiserar nåt som man hållt på med nu i....ja, väldigt länge! Det känns som om man blottar sig, en bit av sig själv för alla att se och kritisera. Det känns inte alls bra.

Meningen är att vi ska lära oss skriva uppsatser. Men jag tror vi lär oss mer än bara det, mycket mer.